Spets i långa banor!

 Gustav II Adolf

 Cornelius Arendz 1625

En av de mest populära modeacessoarerna under 1600 och1700 var spetsen. På porträtt från denna tid förekommer spets som tillbehör till kläderna både för män och kvinnor.

Det var ingen skillnad om männen bar rustning eller eleganta hovkläder, tillbehören var självklara, spetskrage, manchetter och en stilfullt knuten spetshalsduk hörde till. Spetsarna visade, förutom materiellt välstånd, en förfining som ansågs karaktärisera de högre samhällsklasserna.

De som bar spetsar visade att de hade ett ståndsprevilegium där dräktkoderna var fastställda genom överflödsförordningar.

Drottning Elizabeth I, 1600-1602

Hatfield, Hertfordshire, Storbritanien

Under tidigt 1600-tal var klänningstyget tunt och färgstarkt och som tillbehör hade man en tunn spetskrage som var upprättstående i nacken.

För att få den rätta formen kunde man antingen stärka spetsen eller sätta in en tunn metalltråd.

Drottning Marie Antoniette, 1779-1800

 

Under 1700-talet blev klädedräkten lättare och då blev också spetsen tunnare och mera skir. Spetsen skulle ligga som en tunn nätbotten över klänningen. Nu var det Frankrike som var den ledande nationen inom spetskonsten.

Knypplad spets ansågs fortfarande fint men till högtidsdräkten bar man det allra finaste, sydd spets.

Sydd s.k. äkta spets.

Spetsarna framställdes i flera olika material, som bomull, lin silke och guld eller silvertråd. Tekniken kunde vara knypplad, flätad, virkad, stickad eller broderad spets. Den ventianska spetsen hade en hög kvalité och blev känd och eftertraktad över hela Europa.

Dern sydda spetsen började framställas i Italien på 1500-talet och var den mest tidskrävande att framställa.

Även den knypplade spetsen kallades äkta även om den inte krävde lika mycket tid. Den knypplade spetsen började tillverkas under slutet av 1400-talet i Flandern och Italien och hade sitt ursprung i den flätade spetsen. Under 1600-talet började man tillverka knypplad spets i Vadstena men detta räckte inte till och man importerade den spets som behövdes därtill.

Isac Sauer

Ulrica Fredrica Pasch 1771

Spetsen visade ståndstillhörighet och var en mycket exklusiv vara. Detta medförde att den som beställde sitt porträtt gärna ville exponeras på ett sådant sätt att spetsen syntes tydligt. På dessa båda porträtt av Ulrica Fredrica Pasch kan man tydligt se att båda mannen och hustrun sitter och nyper i sina spetsar.
Vis sekelskiftet 1700-1800 var detta mode slut och empiren hade sin början.

Dorotea Elisabeth Schultz, g. Sauer 

Ulrica Fredrica Pasch 1771

Elisabeth Vigée-Lebrun, mästare på blåblodiga porträtt!

Självporträtt 1790, olja på duk.

Som tjugoåring bodde Elisabeth Vigée-Lebrun granne med Jean Baptiste Pierre Lebrun, en man som kom att bli hennes make. De hade flera gemensamma intressen som måleri och konst, han var dessutom konstkritiker. Jean Baptiste Pierre Lebrun var släkt med den kände arkitekten Charles Lebrun, berömd skapare av Versailles slottsrum, vilket gav Elisabeth möjligheter till kontakter inom aristokratin.

Elisabeth och Jean Baptiste Pierre blev bekanta genom att Jean Baptiste Pierre hade en samling av målningar från olika skolor och Elisabeth fick låna för att kopiera och träna olika tekniker och motiv.

Självportätt 1800, olja på duk.

Sankt Petersburg, Ryssland

 Modern ville ha henne "försörjd"  och tjatade därför på henne att gita sig med Lebrun. Hon var inte odelat positiv inför äktenskapet men ansåg att det var bättre att gifta sig med Lebrun än att bo kvar hemma eftersom hon kände sig utnyttjad av fosterfadern som tog hand om  inkomsterna hon hade av måleriet.   

I sina memoarer berätar hon hur det kändes när hon var på väg till kyrkan inför vigseln med maken.
 Hon frågade sig själv, "ska jag säga ja eller nej" men, berättar hon vidare, jag svarade ja och bytte därmed ut mina gamla bekymmer mot nya".

Hon skriver också att maken inte var någon dålig människa men hade en lidelse för kvinnor och spel av alla slag.

 Porträtt av Marie Antoinette och hennes barn, 1787

Olja på duk, Versailles, Frankrike

År 1779 kallades hon till Versaille då Marie Antoinette hade hört tallas om hennes talang. Hon målar ett flertal porträtt av drottningen och uttrycker sin beundran för henne.
De båda kvinnorna blir vänner. När drottningen vill göra något extra för sin vän tillkommer ett dekret "par ordre royale" vilket medför att Elisabeth blir medlem i konstakademin vilket hon annars aldrig skulle kunnat vara på grund av sitt kön.

Porträtt av Anna Fedorovna föddes som prinsessan Juliane

 av  Saxen-Coburg-Saalfeld

Målningen förstördes vid bombningarna under andra världskriget.

När revolutionen bröt ut påverkade den Elisabeths liv eftersom hon var vän med drottningen och umgicks i de kungliga kretsarna. När kungaparet hämtades på Versailles packade Elisabeth sina personliga saker och flydde med sin dotter Julie, och hennes guvernant till Italien medan maken stannade i Paris. Resterna av det Lebrunska kapitalet konfiskerades och hon sade sig ha lämnat landet med endast tjugo franc.
Hon flackade runt i Europa i tolv år och hann med att bo i både Rom och Neapel. Något år efter revolutionen fick hon veta att hon förlorat sitt franska medborgarskap och stod på listan över de dödsdömda.

Porträtt av den polske kungen Stanislaus Augustus Poniatowski,

olja på duk 1797, Versailles, Frankrike

Hon skilde sig från maken och for till Sankt Petersburg där hon fick i uppdrag att måla portätt av den ryska tsarfamiljen. Hennes popularitet var stor och hon hade nu samlat på sig ett antal akademititlar.

Giuseppina Grassini, 1804, Konstmuseet i Rouen Frankrike

Strax efter år 1800 kunde hon återvända till Frankrike där hon slog sig ner hos Lebrun. De hade hela  haft kontinuerlig kontakt och Elisabeth hade skickat pengar från exilen.
Hon hade fortfarande åtskilliga uppdrag och gjorde flera långa resor bl. a. till Schweiz och England.

Markisinna de Peze och Markisinna de Rouget med sina barn

Washington National Gallery, USA

Under sina senare levnadsår förlorade hon flera av sina nära och kära, däribland sin dotter Julie.
När hon va i åttioårsåldern skrev hon, med hjälp av sina systerdöttrar, ner sina minnen i Souvenirs
 för att hon inte skulle bli bortglömd.

Portrait av prins Henry Lubomirski 1789

Berlin museum, Tyskland

Elisabeth Vigée-Lebrun var en kvinna med en otrolig talang och energi.  Med sina 660 porträtt av Europas aristokrati och kulturpersonligheter hör hon till dem som bidragit till dokumentationen av Europas kulturhistoria.

1755-1842

Hønsestrik!

Hønsestrik betecknar en stickstil från 1970-talet. Namnet kommer från ett antal böcker skrivna av Kirsten Hofstätter. Den första utkom 1973 och hade budskapet att bryta med gamla sticktraditioner och normer. Tanken var att göra stickningen tillgänglig för alla. Det viktiga var att fantasin flödade och att det blev färgglada och personliga tröjor.

Boken Hønsestrik är också en protest mot garnfirmorna som endast sålde stickbeskrivningar om man  samtidigt köpte det föreslagna garnet.

I böckerna Hønsestrik fanns inga måsten var och en kunde göra som den ville och tyckte.
Ordet Hønsestrik, var kommer det ifrån? Höns kan inte sticka och man kan inte spinna garn av hönsfjädrar.

Hönsestrik från 1974

Hønsestrik blev en politisk provokation.
När den första boken kom ut var det ett starkt motstånd mot den. Vänsterförlagen, Røde Hane, avvisade boken eftersom den inte var tillräckligt ideologisk.
Detta medförde att Kirsten Hofsätter startade ett eget förlag. Det första namnförslaget  var Røde Høns, som var en provokation mod det mandsdominerade Røde Hane. Dessutom ansåg hon att Røde Høns var en ironisk provokation till att kvinnor sågs som en flock kacklande höns, det slutliga namnet blev dock Hønsestrik som var mer politiskt korrekt.

Bild: Kirstens Garnlager

 Hønsestrik hade startat i energikrisen 1972 då ett antal rödstrumpor möttes för att diskutera läget i landet. De ansåg att världen var politiserad in i minsta detalj, ända in i stickbeskrivningarnas värld. Systemet att kunna köpa beskrivning utan att behöva köpa fabrikanternas syntetiska garn och sedan följa de borgerliga beskrivningarna till punkt och pricka ansåg hon vara förlegat.

Bild: Ide Bazar

Den nya provokationen blev att sticka av restgarner. Man ritade sitt eget mönster och tog gärna inspiration av etniska motiv som djur, människor eller växter. Ofta är var färgglada mönstren radade ovanpå varandra i olika bårder.
De som befann sig på den politiska vänsterkanten stickade med liv och lust medan de som var på den andra sidan av skalan såg det hela som en landsplåga.

Hønsestrik ses idag som synonymt med vänsterkanten och kvinnokampen och numera också en del av modebilden.

Bild: PCL

Oscarsgalan!

Klädd till fest!

Mary Pickford 1930

För åttiotredje gången har det varit oscarsutdelning. Förutom priset, som är det absolut största inom filmvärlden, är det också fest.
Festkläderna kan vara av skiftande utseende och modell men har ett gemensamt, de är exklusiva.
Mary Pickfords klänning från 1930 var sydd av silkechiffon och var typisk för sin tid. Till klänningen bar hon en enorm diamantbrosch och ett armband, givetvis med diamanter. Hon beställde sin klänning från Paris innan hon visste att hon var nominerad för en Oscar.

Audrey Hepburn 1954

En stjärna som stod för det klassiska och enkla var Audrey Hepburn. Hon bar en klänning som vännen och designern Givenchy skapde för henne. Till den sparsmakade klänningen i blommigt tyg och med ett skärp i midjan, bar hon ett par enkla örhängen.

Angie Dickinson 1989

Stora örhängen och guldväska kompletterade klänningen.

Inger Stevens 1967

Under 1960-talet vat det modernt med minikjol vilket avspeglades också på oscarsgalan.

Edy Williams 1980

Edy Williams, känd för att vilja visa upp sig, har valt en dress som hålls ihop i midjan av ett guldigt skärp. Bikinibyxorna glittrar i guld och matchar både skärp och skor. Till detta bär hon en smal minkstola och som hänger löst.  

Audrey Hepburn 1988

Audrey Hepburn igen. Denna gång i en kreation som var typisk för sent åttiotal. Inte hela klänningen men de dubbla kjolarna. En kort med volang och en lång.

Cate Blanchett 1990

John Galliano skapade denna klänning med ett kort släp och handbroderade blommor. Tyget är en trikå med invävda mönster.

Susan Sarandon 1993

Susan Sarandon har satsat på en klänning av Calvin Klein. Mycket guld, också på skorna. 

Vill man synas extra mycket bland alla kreationer kan man göra som Whoopi Goldberg och välja starka färger.

Cher 1986

Cher valde detta år att bära en dress som Bob Mackie designat just för henne. Det sägs att detta var den outfit som man talade mest om detta året.

Lizzie Gardiner 1995

För den som vill synas eller sticka ut ännu lite mer kan man göra som Lizzie Gardiner, skapa en klänning av gyllene American Expresskort. Hon fick en Oscar för att ha formgivit kläderna till en film.