Trasmattan, fortfarande gångbar!

Bild: Slöjdnytt

Mattor har funnits i högreståndsmiljö sedan 1700-talet medan det traditionella trasmattan har hängt med som inredningsdetalj hos allmogen under cirka etthundrafemtio år.
Föregångaren till trasmattan var trasväven som användes i bädden.
Det fanns en tid då man lämnade in sina gamla, utslitna textilier till pappersbruken för att återanvända fibrerna till pappersmassa.
Efter 1860  hade pappersmassetillverkningen utvecklats och pappersmassan kunde göras av trä istället för av linnelump. Detta medförde att efterfrågan av lump minskade och de slitna tygerna kunde användas i andra sammanhang, något som kvinnorna tog tillvara.

Bild: Retrotokig

Vävningen var ett kvinnogöra men arbetet med klippning av trasor till långa remsor var ibland ett mansgöra. Trasorna användes sedan som inslag vid vävning av trasmattor. Användningen av trasor hade flera funktioner, förutom att ta tillvara material.

Mattan blir starkare och stadigare och får en mer hållbar struktur, desto mjukare och mer slitna tygresterna är och ju hårdare vävaren kan slå i vävbommen för att packa inslaget.

Stora Tuna Dalana  Bild: Boken Hemslöjden

Under slutet av artonhundratalet började trasmattor bli allt mer vanliga i de flesta hem. De som hade många mattor lade ofta ut dem lite omlott så för att slippa golvdrag och dessutom i ett system som gjorde det lätt att sopa i riktning mot ytterdörren. Den som inte hade så många mattor kunde lägga dem diagonalt i rummet eller utmed väggarna. Vid stora högtider var det vanligt att man plockade fram rena nytvättade mattor.

De dragiga golven täcktes med mattor som hjälpte till att hålla kylan ute.

Möjligheten att tillverka sina egna mattor hade hjälp av industrialiseringen som gjort det möjligt att köpa garn och varp till ett överkomligt pris.

Trasmatta med svartvita inslag som ska förställa ikatfägat tyg.
Bild: Birgit Brånvall, Nordiska museet

Kvinnorna hade länge vävt sina lakan och handdukar till hemgiften men nu vävde de dessutom trasmattor.
Kunskapen att väva gick vanligtvis från mor till dotter i generation efter generation.
Den som inte kunde väva eller av annan orsak inte vävde kunde beställa mattor till ett överkomligt pris. Oftast var det torparkvinnor som vävde för familjens försörjning. Det var vanligt att kvinnorna utvecklade sin egen stil eller randning på mattorna. Det fanns till och med de som lade över sina vävar när någon kom, för att inte visa sina favoritrandningar.

Bild: Eva Gustafsson

Mattorna skulle vara färgrika med klara och starka färger. Ofta var trasorna blekta och urtvättade men som material ändå bra till mattor. För att få färgglada trasor färgade man dem med så kallade påsfärger, dessa började säljas vid 1800-talets slut och blev väldigt populära.
Påsfärgerna hade ingen högre kvalitet men gav klara färger åt trasorna, tyvärr rann färgen ofta ur redan vid första tvätten.

Bild: Smågårde Auktioner, Gotland

För att göra ett mönster där alla färger kommer enligt en bestämd ordning, krävdes planering. Det var viktigt att veta hur mycket trasor det fanns av varje färg för att kunna avpassa trasåtgången till mönsterrapporten.
När det inte fanns tillräckligt med trasor i passande färger kunde man stoppa in trasor utan färgordning. Kanske inte lika vackert men mattan fyllde sin funktion.
Den vanligaste tekniken att väva var tuskaft, en tråd upp och en tråd ner men även rosengång och inplock var vanligt.

Trasmatta med mönsterinslag i Rosengång. Bild Sätergläntan

Trasmattor på golvet var ett tecken på rikedom och blev status i hemmet. De  ansågs så fina att de fick ligga i salongen eller det finaste rummet. Innan man hade mattor var det vanligt att man lade granris eller halm på golvet inför högtider. Numera liggr trasmattorna ofta på köksgolvet.

Gamla trasmattor är en del av vår kulturhistoria och ett värdefullt dokument över kvinnors skaparkraft och konstnärliga förmåga. Har du någon gammal trasmatta så ta gärna en närmare titt på de invävda trasorna. De vittnar om hur modet på tyger en gång har varit.

Bild; Slöjd Håller