Koschenill, denna läckra lilla lus har de flesta av oss kommit i kontakt med någon gång, både på kroppen och i munnen, utan att veta om det.
Kochenillelusen bär på ett starkt rött pigment som framställs ur torkade vingar av sköldlöss. När honorna parat sig tappar de vingarna som samlas ihop och torkas.
Bild: Wikipedia
Snart var kochenill Spaniens tredje exportvara efter guld och silver. Odling av kaktus och löss blev en god inkomstkälla för många mexikaner.
Det spanska monopolet upprätthölls genom dödsstraff för att föra ut levande löss från Mexiko men många försökte sig på smuggling och lyckades uppenbarligen.
På 1760-talet startade amerikaner odlingar i Sydstaterna sedan spreds odlingar till andra länder som Haiti, Madagaskar och Algeriet. Alla projekt lyckades inte, även om kaktusen trivdes, och det blev inga löss att färga med.
Kaktusen trivdes men inte lusen.
Under en period hade man odlingar på Kanarieöarna men när de konstgjorda stenkolsfärgerna s.k.anilinfärger, kom på marknaden i slutet av 1800-talet minskade odlingarna drastiskt. Idag odlas återigen lite på Kanarieöarna och i Mexiko.
Ullgarn färgat med kochenill
Bild: Medeltid-Stina
Varje hona innehåller tusentals ägg och det går 300 honor på varje hane. Vid odling av löss samlas honorna in under 2-4 skördeperioder om året där den första skörden alltid har bättre kvalitet än senare skörd. De dräktiga honorna som är uppsvullna av ägg, plockas bort från från kaktusen med en pinne eller borstas av. Vilda löss ger bara fjärdedelen så mycket färg men samlas under hela året. Den torkade kochenillusen innehåller ett färgämne som, tillsammans med betämnen som alun och vinsten, färgar textilier röda.
Bild: Björn Ullhagen
När den röda färgen från kochenill finns som tillsats i livsmedel heter den E 120.
En av Carl von Linnés utsända naturforskare, Daniel Rolander, lyckades skicka en kaktus med löss till Linné från Surinam. I Uppsala hamnade den först i händerna på Linnés trädgårdsmästare som, ovetande om den dyrbara skatt som klättrade längs plantan, tvättade bort alla löss. När Linné upptäckte misstaget fick han "migraine, en av de svåraste paroxysmer han känt". Linné och Vetenskapsakademien försökte senare, utan resultat, hitta liknade färglöss i Sverige.
Bild: Helenes sida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar