Daldräll, ett europeiskt allmängods!

Bild: Wikimedia

Daldräll är en vävteknik som vävts i hela Europa sedan 1600-talet om inte tidigare. Även i nordamerika har man tillämpat tekniken.
Det svenska namnet Daldräll har tekniken fått eftersom tekniken förekommit mest i dalsocknarna Gagnef och Leksand. I dessa socknar har tekniken däremot inte kallats daldräll utan läskrus eller lärftkrus. Ett förtydligande av namnet skulle då vara att krus står för mönster och lärft eller läs står för bottentyg. Altså mönster på bottentyg.

Bild: Loppberga

Daldrällen hade lägre status än köpetyger men högre än än de vanliga slätvävarna.

Väven fick fotfäste i de områden där det fanns en tradition av mönstervävda klädestyger eftersom det redan fanns enkla vävstolar på gårdarna.
Vävtekniskt solvade man väven på ett finurligt sätt för att åstadkomma fyra partier. Detta medförde att man klarade sig med fyra trampor. Hade man en vävstol med sex trampor var det lättare då man kunde göra trampuppknytningen på två fristående trampor och slapp dubbeltrampning för att få tuskaftsbotten.

Bild: Inspriration vid Dalälven

Till de synliga plaggen i vitt passade det bra med denna teknik då man hade bomull i varpen och botteninslag och lin i mönsterinslaget. Linet gav då en extra lyster mot den matta bomullsbottnen.

Bild: Utsikt från vävstugan

Daldrällen användes också som hemtextil. Eftersom vävstolarna ofta inte var bredare än 70-80 cm var det vanligt att man sydde ihop två eller flera längder för att få en bredare väv. Detta krävde att den som vävde tänkte på att väva mönsterrapporten i ett bestämt mått så att de båda längdernas mönster stämde när man sydde ihop dem.

Om de som var rutinerade att väva mönster sades det att rapporterna stämde på millimetern.



Bild: Landstinget Dalarna

Hemtextilierna vävdes ofta grövre kvalitéer med mönsterinslag av kulört ullgarn och botten av lin eller bomull. och användes som förlåter eller fälltäcken.

Vävnota  ur boken Daldräll