Livräddaren i nöden

Livräddaren i nöden= L I N.

Smaka på ordet!
L  I  N 
Säger det något?

För de flesta som vuxit upp i Sverige säger inte ordet något särskilt. Somliga kanske tänker på mormor som absolut "måste" ha en linnehannduk för att torka glasen efter middagsdisken.
För andra faller tankarna in på fest och kalas, linnedukar närmare bestämt. En tredje person kan associera till linfön och nyttig mat eller varför inte linolja, att skydda trä med.
Förmodligen är det så att de associationer som vi har med ordet "lin" beror på vilken generation vi tillhör. Ju äldre person desto mer kunskap.
denna lilla ynkliga blomma som går under släktnamnet Linum, ett ord som kommer av grekiskans linon (lina, linje). Namnet användes redan av Herodotos som dog år 425 f. v.t. och betyder ungefär "nyttig". Linet är verkligen en nyttig växt. Sedan urminnes tider har människan tagit tillvara linet och skapat de vackraste textiler.

Fram till första delen av 1900-talet har människan varit mer eller mindre beroende av vad naturen gav. Att ta hand om linet var kvinnans uppgift. Hon kunde få hjälp med att så linet men när det var dags att skörda så gällde det att ha kunskap om hur det skulle tas om hand. Det var många moment som skulle arbetas igenom innan det var dags att spinna linet. Efter såden skulle det skördas, torkas och repas sedan skulle det rötas och torkas igen innan det var dags att bråka linet för att skäkta och häckla det. Efter allt detta var det dags för spinning innan vävningen kom igång.

Inte konstigt att det var dyrbart och exklusivt med produkter av lin!

det är inte heller konstigt att varje kvinna hade sin stolthet i hur hon hade vävt och vad hon hade vävt. Ju tunnare tråd och desto fler trampor på vävstolen desto exklusivare var vävnaden.

Helst skulle  lintråden vara så tunn att en pasma kunde passera genom en vigselring. (1 pasma  är ca 25 gram) När arbetet med linet var som mest hektiskt så var det till stor hjälp när någon, oftast ett barn,  kom ut till arbetarna med mat. Som tack brukade barnet få en linflicka eller en linpojke.

Så småningom, när allt arbete och alla förberedelser var klara så var det dags att börja väva. Eftersom systemet byggde på självhushållning så var det vktigt att kunna väva alla de olika produkter som behövdes. Tjockleken på lintråden avgjorde vad det skulle bli av vävnaden. En grov och ojämn tråd kunde bli en handduk. En tunn och jämn tråd kunde bli en finare duk, kanske t.o.m. till avsalu. Det var inte bara spinnerskans handlag som avgjorde hur grov tråden skulle bli utan också säsongens väder och hur man tagit hand om det skördade linet.

Eftersom det var mycket arbete från skörd till färdig produkt var det viktigt att vara sparsam och ta väl hand om vad man hade.

Sparlakan hade man i de högt uppbäddade sängarna, det är tygstycket som hänger ner vid sängens långsida. Dessa var mest till "lyst" för att man skulle visa vad man hade och hur rikt broderade de var. Här ser man dessutom hänglakan och örngottshuvor som är broderade med "turkiskt " rött garn. Ett material som var vanligt hos den fattiga befolkningen medan de rika broderade sina textilier med vitt garn.

Det turkiskt röda garnet var gjort av bomull och därmed "köpegarn" vilket var kostsamt för den fattige och därför viktigt att spara på. Detta medförde att man på vissa ställen i vårt land  utvecklade ett sömsätt  där garnat till största delen hamnade på framsidan.

Bilden ovan kommer från en gård som finns i Hälsingland och visar den bäddkultur som finns där. I Hälsingland var man extra bra på att ta hand om linet och skapa fantastiska vävnader. Dessa såldes sedan till de allra rikaste i Stockholm.

Under 1970-talet blev det totalt omodernt med mönstrade linnevävnader. Många är de som slängt in mormors linneduk i tvättmaskinen tillsammans med en kapsel textilfärg för att pigga upp den tråkiga vita linneduken. Fortfarande kan man köpa gamla handgjorda, välvävda linneduka på loppis för inga pengar alls. Detta är givetvis tacksamt för dem som har kunskap och vet hur man tar tillvara dessa produkter men det är tragiskt att en svensk kulturskatt går i graven!

Numera används linet sällan till handdukar och lakan men forfarande finns det användningsområden. För ett antal år sedan återinvigdes Sveriges Riksdag och med den, Elisabet Hasselberg Olssons vävnad "Minnet av ett landskap" som hänger i plenisalen.

Eftersom linet har sin egen "personlighet", d.v.s. växtplats och klimat påverkar linets naturliga färg, så har
konstnären lyckats skapa ett landskap med utgångspunkt från linets egen färgton.
 Väven består av 200 olika grå nyanser och eftersom alla landskap bidragit med lin så kallas den för riksväven. Den är 54 kvadratmeter stor och föreställer ett fantasilandskap som skulle kunna finnas var som helst i Sverige.

Det susar i kammarn på vinande loft

Om det trogna blod som jag ärvt

Och det svävar som gammalt lavendeldoft

kring kuddens skinande lärft.

Ur  Träslottet av Erik Axel Karlfeldt