Folkkonst har länge haft låg status. Smaka på ordet, folkkonst.
Det var folkets konst, ett hantverk som skapades för att förhöja vardagen och för att markera årets olika högtider eller för att skapa något vackert att ge till sin käresta eller käraste.
Folkkonst i glädje och sorg, skapad av material som fanns i närmiljön och smyckat efter bästa förmåga. En del skapdes för stunden och finns inte längre medan annat har använts och nötts eller sparats och förvarats i kistorna.
Inget skede i livet har alstrat så mycket folkkonst som vägen till giftermålet. Kvinnorna arbetade med sin hemgift och varje område hade sina traditioner av vävtekniker och mönster. Det vävdes textilier med olika inplockade eller trampade mönster som togs fram vid speciella tillfällen.
Tittar man närmare på folkkonsten ser man en rik variation och sprudlande färgrikedom och överallt fanns hjärtat som dekor och symbol.
De vackra banden som kvinnorna vävde var ofta skapade i en bandgrind som hon fått av sin friare. Andra friargåvor var skäkteträ för linberedning och linfästen för spinnrocken. När en kvinna fått ett vackert linfäste av sin vän visste de andra i spinnstugan att det snart kunde vankas bröllop.
Ullkorg i trä med vikingatida ornering
från Rättvik, Nordiska museet
Det var många saker man behövde för att hemmet skulle fungera. Det mesta tillverkades i det egna hushållet. Inom varje trakt hade man sina egna traditioner och mönster. I Skåne var det brukligt att kvinnorna vävde flamsktäcken, s.k. aagedynor. Dessa hade mönster från naturen och de färgrika djuren och blommorna var ofta vävda mot en mörk eller svart botten. De utgjorde en status för familjen och om det var ont om kontanter så kunde man sälja dem. 
Just nu pågår en utställningen Folkkonst på Nordiska Museet i Stockholm
Utställningen Folkkonst & Design pågår på Kulturen i Lund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar