Hønsestrik!

Hønsestrik betecknar en stickstil från 1970-talet. Namnet kommer från ett antal böcker skrivna av Kirsten Hofstätter. Den första utkom 1973 och hade budskapet att bryta med gamla sticktraditioner och normer. Tanken var att göra stickningen tillgänglig för alla. Det viktiga var att fantasin flödade och att det blev färgglada och personliga tröjor.

Boken Hønsestrik är också en protest mot garnfirmorna som endast sålde stickbeskrivningar om man  samtidigt köpte det föreslagna garnet.

I böckerna Hønsestrik fanns inga måsten var och en kunde göra som den ville och tyckte.
Ordet Hønsestrik, var kommer det ifrån? Höns kan inte sticka och man kan inte spinna garn av hönsfjädrar.

Hönsestrik från 1974

Hønsestrik blev en politisk provokation.
När den första boken kom ut var det ett starkt motstånd mot den. Vänsterförlagen, Røde Hane, avvisade boken eftersom den inte var tillräckligt ideologisk.
Detta medförde att Kirsten Hofsätter startade ett eget förlag. Det första namnförslaget  var Røde Høns, som var en provokation mod det mandsdominerade Røde Hane. Dessutom ansåg hon att Røde Høns var en ironisk provokation till att kvinnor sågs som en flock kacklande höns, det slutliga namnet blev dock Hønsestrik som var mer politiskt korrekt.

Bild: Kirstens Garnlager

 Hønsestrik hade startat i energikrisen 1972 då ett antal rödstrumpor möttes för att diskutera läget i landet. De ansåg att världen var politiserad in i minsta detalj, ända in i stickbeskrivningarnas värld. Systemet att kunna köpa beskrivning utan att behöva köpa fabrikanternas syntetiska garn och sedan följa de borgerliga beskrivningarna till punkt och pricka ansåg hon vara förlegat.

Bild: Ide Bazar

Den nya provokationen blev att sticka av restgarner. Man ritade sitt eget mönster och tog gärna inspiration av etniska motiv som djur, människor eller växter. Ofta är var färgglada mönstren radade ovanpå varandra i olika bårder.
De som befann sig på den politiska vänsterkanten stickade med liv och lust medan de som var på den andra sidan av skalan såg det hela som en landsplåga.

Hønsestrik ses idag som synonymt med vänsterkanten och kvinnokampen och numera också en del av modebilden.

Bild: PCL

Oscarsgalan!

Klädd till fest!

Mary Pickford 1930

För åttiotredje gången har det varit oscarsutdelning. Förutom priset, som är det absolut största inom filmvärlden, är det också fest.
Festkläderna kan vara av skiftande utseende och modell men har ett gemensamt, de är exklusiva.
Mary Pickfords klänning från 1930 var sydd av silkechiffon och var typisk för sin tid. Till klänningen bar hon en enorm diamantbrosch och ett armband, givetvis med diamanter. Hon beställde sin klänning från Paris innan hon visste att hon var nominerad för en Oscar.

Audrey Hepburn 1954

En stjärna som stod för det klassiska och enkla var Audrey Hepburn. Hon bar en klänning som vännen och designern Givenchy skapde för henne. Till den sparsmakade klänningen i blommigt tyg och med ett skärp i midjan, bar hon ett par enkla örhängen.

Angie Dickinson 1989

Stora örhängen och guldväska kompletterade klänningen.

Inger Stevens 1967

Under 1960-talet vat det modernt med minikjol vilket avspeglades också på oscarsgalan.

Edy Williams 1980

Edy Williams, känd för att vilja visa upp sig, har valt en dress som hålls ihop i midjan av ett guldigt skärp. Bikinibyxorna glittrar i guld och matchar både skärp och skor. Till detta bär hon en smal minkstola och som hänger löst.  

Audrey Hepburn 1988

Audrey Hepburn igen. Denna gång i en kreation som var typisk för sent åttiotal. Inte hela klänningen men de dubbla kjolarna. En kort med volang och en lång.

Cate Blanchett 1990

John Galliano skapade denna klänning med ett kort släp och handbroderade blommor. Tyget är en trikå med invävda mönster.

Susan Sarandon 1993

Susan Sarandon har satsat på en klänning av Calvin Klein. Mycket guld, också på skorna. 

Vill man synas extra mycket bland alla kreationer kan man göra som Whoopi Goldberg och välja starka färger.

Cher 1986

Cher valde detta år att bära en dress som Bob Mackie designat just för henne. Det sägs att detta var den outfit som man talade mest om detta året.

Lizzie Gardiner 1995

För den som vill synas eller sticka ut ännu lite mer kan man göra som Lizzie Gardiner, skapa en klänning av gyllene American Expresskort. Hon fick en Oscar för att ha formgivit kläderna till en film.

Yrke hårkulla!

 Bild: Atelje Sabina

Kullorna (kvinnorna) från Våmhus i Dalarna är  mästare på att tillverka smycken av människohår.
Under 1800-talet var vanligt att kullorna vandrade runt i Europa, Ryssland och Amerika och sålde smycken.
De gav sig ofta ut på hösten då skörden var bärgad och kunde fortgå fram till nästa skördesäsong eller under flera år.
I gamla kyrkoböcker har man funnit uppgifter om att det från 1860 till 1880 utgick 2 733 resor ut i världen från Våmhus församling. Som en parentes kan nämnas att vid den tidpunkten fanns knappt femhundra hushåll i bygden.

Verktyget var en kedjeställning, som de arbetade vid. Tekniken spreds inte ut till vem som helst, det var inta alla som hade möjlighet att få ära sig.
Vid en analys av tekniken kan man se att sättet att arbeta på påminner om den japanska tekniken Kumihimo.

Bild: Västerbottens museum

Kullorna tillverkade smycken, lösa flätor och band till fickur. De gjorde också hårvalkar som var moderna i Europa i början av 1800-talet.
Det är oklart var hantverket att göra hårsmycken uppstod även om många vill hänvisa till Farnkrike.

Alla lyckades inte med sin handel när de var ute på vandring. Många drog på sig sjukdomar som kolera eller drabbades av någon epidemi medan andra mest längtade hem.
En kulla for till Skottland där hon fick kontakt med den brittiska drottningen Viktoria som var på besök i sitt sommarslott. Drottningen gjorde inköp och det sägs att hon tyckte mycket om den och använde dem när hon skulle göra sig vacker.

Bild: Sköna Hem

Fram till 1920 skulle kvinnor absolut ha långt hår, något annat var en omöjlighet. Trots detta hade kullorna tillgång till långt hår. När det inte räckte så kunde man köpa in hår från de närmsta byarna men det var också vanligt att håret klipptes i nacken så att det inte skulle synas.
Hårarbeten från Våmhus kom att ses som lyx och kunderna var både rika och förnäma.
När första världskriget bröt ut i Europa tvingades hårkullorna ändra sina resplaner eftersom de inte kunde resa som förut.
När kriget tog slut hade intresset minskat. Drottning Viktoria, som hjälpt till att öka populariteten av hårarbeten, var död och kvinnorna hade börjat klippa sitt hår kort.

Bild: Dalarnas Auktionsbyrå

Swingpjatten!

Bild: Nationalencykolpedin

I alla tider har ungdomar velat sticka ut och visa sin egen stil. På 1950-talet hette de raggare och under 1970-talet kom punkarna, däremellan var det mods.
Swingpjatt skulle man vara på 1940-talet. De började dyka upp i Sverige, speciellt i Stockholm, runt åren 1941-42.
En ung man som lyssnade på de senaste och bästa inom swingen och klädde sig efter sin tids klädkod.

I svenska Akademins ordlista kan man läsa att en swingpjatt är en beteckning för en ung swingentusiast med kontroversiellt eller utmanande klädmode.

Fyrtiotal var krigstid och det fanns inget överflöd eftersom det rådde tygransonering.
Då var det extra provocerande med stora kavajer, helst med två sprund, raka eller lite för korta ganska snäva byxor. Därtill vita yllestrumpor och en hatt med stora brätten och stuk. Slipsknuten var liten och håret var enligt tidens normer chockerande långt. Hatt skulle man ha stor som "regnskyddet på Stureplan”.
Attityden var blasé och helst skulle man inte skratta i onödan.

Man startade en tävling om vad man skulle kalla dessa speciella personligheter.  När man valde det mesta och bästa ordet för trenden blev det vinnande förslaget "swingpjatt'".

Alla var inte lika förtjusta i den nya trenden. Det förstår man av namn som Slöback, Gandhiskynke, Nalensnajdare, Strögkratta och många fler som kom in som förslag till tävlingen.

Numera är swingpjatten så rumsren att han förekommit på frimärke.

Venetiansk spets, något för herrar?

Gustav II Adolf

På 1500-talet skattades den sydda spetsen högt. Kungar och fältherrar lät sig porträtteras med spetskrage och breda spetsmanchetter tillsamans med svärd och andra vapen. En av dem var Gustav II Adolf.

Italiensk reticellabroderi

Venetianska spetsar räknas fån 1500-talet och långt fram i tiden som de förnämsta i Europa italiensk spets anses vara föregångare till all sydd spets där det är det medeltida reticellabroderiet som ligger till grund.



I en lagun utanför Venedig ligger Burano. Den plats som gjort sig känd för att ha de bästa och vackraste spetsarna.Där syr man två huvudtyper av mönster. Veneziatypen efterliknar Venedigs Canal Grande med stora mjuka slingor blandade med blommor och har dessutom ofta små knutar. Den andra typen, Burano, försöker efterlikna fisknätet med en finmaskig nätbotten.

Från början gjordes spetsen som avslutning på vävda tyger av de trådar som fanns i kanten på tyget. Under 1500-talet trycktes flera mönsteböcker både för sydda och knypplade spetsar. Böckerna möjliggjorde att spetsen spreds över Europa.

Än idag kan man se äldre kvinnor sitta i döröppningen tillsamman eller var för sig och sy spets.

r

Det finns en gammal legend som berätar om den allra första sydda spetsen.

En ung venetiansk sjömanshustru fick en sällsynt alg, kallad sienernas spets, av sin man. När han gav sig ut på havet igen ville hon föreviga gåvan hon fått. Hon sydde en spets efter algens vackra mönster som bildades av dess nervtrådar.

För den som vill veta mer finns det ett spetsmuseum i Burano, Italien.

Huvudsaken!

Drottning Nefertitis byst. Nya riket 1370 f.v.t.

Statsmuseet Berlin

Det är lätt att tänka sig att en huvudbonad enbart bärs av praktiska orsaker, som väder och vind eller skydd mot solen men många är de huvudbonader som tillkommit för att visa status eller tillhörighet.

Bild: Country Data

Agrar- och herdefolk i varmare länder har ofta en enklare huvudbonad som skyddar mot sol och värme.

Ordet sombra betyder skugga och en sombrero är en typ av hatt från Mexiko som ge skugga.

 Den är lätt att känna igen med sin höga kulle och sitt vida brätte.

Tanagrafigur på Altes Museum Berlin

 cirka 325-300 f.Kr.

Den forna grekiska kvinnan bar en typisk huvudbonad uppe på hjässan. Den lilla runda hatten kallas petasos och är ett skydd mot solen.

Porträtt föreställande äldre dam iförd svart huvuddok

Giacomo Ceruti  1698-1767 Italien

 Nunnedräktens huvuddok är en rest från modedräkten. Huvuddoket var en gång i tiden ett plagg som var mera allmänt. På äldre målningar har jungfru Maria ofta ett dok på sitt huvud.

Krigiska stammar och jägarstammar lade stor vikt vid uppmärksamheten av huvudbonaden som ofta hade en både skyddande och prydande funktion. De amerikanska indianerna prydde sig med fågelfjädrar för att antyda snabbhet.

Thrakisk hjälm

Under antiken var huvudbonaderna oftast praktiska. Krigshjälmen var ett undantag, den skulle skydda både mot fiende och symbolisera manlighet.

 Jan van Eyck 1434 Detalj av målning

Under medeltiden blev hatten ett prydnads- och lyxföremål och förblev så under flera århundraden. Man prydde hatten efter ekonomiska möjligheter som päls, fjädrar och band. De allra rikaste hade pärlor och diamanter i hatten.

Ludwig XIV av Frankrike

Numera är det inte så vanligt med huvudbonad eller hatt, förutom mössa. Det sägs att hatten försvann ur modebilden med president Kennedy eftersom han ofta var barhuvad. Kanske spred han detta mode omedvetet, precis som den franske kungen Ludvig XIV under 1600-talet.
När  Ludwig XIV, blev tunnhårig trädde han en peruk på sitt huvud. Adeln ville vara som kungen och började också använda peruk, oavsett om de var tunnhåriga eller ej.
Så var ett nytt mode skapat!

Binge-en halländsk sticktradition!

Ett skåp laddat med tröjor i Binge som inspiration för

den som vill komma igång med en stickning eller kanske "bara titta".

Det sägs att stickningen kom till Sverige från två håll det ena var Våxtorp i södra Halland. Närmare bestämt Magna Brita Cracau som gifte sig med godsherren till Vallens Säteri i Våxtorp. Detta sägs vara i mitten av 1600-talet och hon förde med sig traditionen från Holland. Hon spred tekninken till tjänstefolket som sedan lärde ut konsten vidare i omgivningarna.

Teckning av C A Ehrensvärd i brev till Sergel 1796.

När Ehrensvärd skriver brev till Sergel så berättar han

"Skånskan sir då något ut......men Halländskan sir ut som fan".

Föreningen Bindslöjden bildades i Laholm 1907. Det var doktorinnan Berta Borgström som samlade några intresserade och tog initiativet till föreningen så att konstbinget inte skulle försvinna. Med hjälp av ett lån från Svensk Hemslöjd i Stockholm så lyckade man desutom få igång en produktion för försäljning.

Mönster Bjärbo

Under bindslöjens första år använde man sig ofta av bårder som en stickerska satte samman för att mönstret skulle bli "folkligt". Den som fick lov att göra detta ansågs ha ett hedersuppdrag. De flesta följde givna arbetsritningar på rutpapper.

På vintern när arbetet ute och inte tog all tid var det extra lämpligt att sticka, då stickade även männen.

"Bjärbo" stickad på rundsticka.

För att sticka med två färger samtidigt är det bra att veta hur garnet löper över fingrarna så att resultatet  blir jämnt och bra.

När stickningen blir för tung är det praktiskt att vara två som stickar på samma tröja.

Mönster "Fasan"

Mönsterstickning med flera trådar kräver att man får så korta trådar som möjligt på baksidan. Ett sätt är att fylla mellanrummen med extra dekoration.

T.v. "Gubbamönster"  t.h. "Bjärbo"

När man började sälja garn och mönster på Hemslöjden så var det "Bjärbo" och "Gubbamönste" som var populärast. Färgsättningen var i rött, blått och vitt.

Binge = binda

Att binda är att sticka!

Bilder från böckerna Binge en halländsk sticktradition fr. 1980

och Binge en halländsk sticktradition  fr. 2007