Symboliken med färg!

Målning av Eugene Delacroix 1830

Louvre Paris, Frankrike

Vi är vana att uttrycka oss i färg när vi talar om politik. Blått står för det borgerliga och det konservativa medan motsatta sidan symboliseras av den röda färgen, de radikala.

Kokard Bild: Wikipedia

Under 1600-talet bar varje kompani i den franska arnén de färger som deras livréklädda chefer hade. Det var ett märke av tyg eller papper som bars på hatten, s.k. kokard. Med denna kokard kunde man uttycka en åsikt, sympati eller tillhörighet. Dessa kokarder var extra populära i de övre samhällsklasserna strax före franska revolutionen.

 

Strax efter att Bastiljen stormats skapades tricolorkokarden i blått vitt och rött. Den blev populär och utsågs i slutet av 1700-talet till Frankrikes nationalsymbol och dessa tre färger blev därefter Frankrikes nationalfärger.

 

Fram till mitten av 1800-talet stod den blå färgen för revolution då de franska soldaterna bar blå uniform och många av dem bytte sida och stödde revolutionen.Därefter blev den de moderata republikanernas färg för att till sist bli den republikanska högerns.

Sansculotter Bild: Wikipedia



Den röda färgen står idag för dem som har sin åsikt till vänster, socialister och revolutionärer.
I Frankrike använde man sig förr av den röda färgen för att varna vid omedelbar fara. Till sist användes den röda symbolen så ofta att många såg den som en hotsymbol. När människor 1791 hade samlats för att kräva att kungen abdikerade hissades den röda flaggan. Tyvärr öppnade miltären eld och ett femtiotal personer dog. De blev martyrer.
Den röda färgen stod nu för folklig revolution och knöts samman med jakobinernas och sansculotternas röda mössa.

Ärmar, en viktig detalj!



 Dräkt Peplos

Skulptur från grekisk arkaisk tid. 530 f.v.t.

Den klassiska antikens kläder, som i århundraden hade påverkat det europeiska modet, hade varit ärmlösa. Men under 1100-talet började det förekomma ärmar på plaggen i Europa i otaliga former och snitt och det blev populärt med fastsydd ärm på plagget.

Marie Antoinette, Målning av Jean-Etienne Liotard

Under 1400-1500-talen var det populärt med lösärmar. Eftersom adelns dräkt var dyrbar och rikt utstyrd hade man ett antal exklusiva ärmar som man kunde byta och variera med. Ärmarna blev alltmer påkostade och så småningom slitsade man upp tyget för att kunna visa de andra exklusiva tygerna som fanns under.
Till slut försökte man reglera lyxen genom att skapa klädlagar.
Så småningom återgick det mesta till det vanliga och under 1600-talet återfick ärmen sin normala form. 1700-talets ärm på kvinnokläder var halvlång, gärna med spetsrysch vid armbågen.

Broderad klänning år 1800. Bild: Bok Fashion

Omkring år 1800 bar kvinnorna mycket korta ärmar, puffärmar sedan blev ärmen större och större.

Klänning med gigots från 1826

Bild: Bok Fashion

Biedermeiertiden förde med sig stora yppiga ärmar som kallades gigots eller fårbogsärmar och längre fram, kring 1850-60 ändrades ärmen till att bli pagodärmar eller halvpagodärmar.    

Pagodärmar kring år 1860.

Det sägs att modet på ärmar ändrades så ofta att det fanns de som sydde in en bit vid underärmen och efter en tid sprättade upp sömmen igen för att vidga omkretsen.

 

Klänning från 1882. Design: Worth Bild: Bok Fashion

I slutet av 1800-talet återkom fårbogsärmarna efter att ha varit ute i kylan några år. Modellen hade under åren förändrats något och nu var ärmen bred vid axlarna men tätt åtsittande vid handleden. Sedan inträdde 1900-talet med mer naturliga linjer och de starkt överdrivna detaljerna var inte populära.

 Annons ut julkatalog från 1898

Bekänna färg?



Bild: Kurera för friskvård och naturlig hälsa

Vem har inte någon gång känt sig vissen och trött eller bara haft lust till förändring? Då är hårfärgning ett alternativ. Att byta det ljusa mot ett mörkare eller fördjupa hårets nyans en grad. Varuhusens färgkartor erbjuder de flesta varinter antingen allt från att inhandla en paket med en färg till att kunna köpa ett kit med flera nyanser till slingor.
Bara att välja men innan dess kan det vara bra att veta att det i varje produkt finns i genomsnitt 45 olika kemikalier.

Kvinna från Al-Faiyum Egypten

Bild: Milwaukee Art Museum Wisconsin

Det är lätt att tro att denna möjlighet är relativt ny men så är det inte. Färgning och blekning av hår var kända redan under antiken.
De romerska kvinnorna hade sett de germanska och var intresserade av att själva bli blonda. De kände till hur man blandade till mixturer för att kunna färga sitt mörka hår eller till den önskade blonda eller rödblonda ton som de germanska kvinnorna hade.



På medeltiden färgade man håret efter modets växligar. Ibland var det blont för att senare bli svart medan renässanskvinnan föredrog ett blont hår. När det inte hjälpte att tillbringa mycket tid i solen för att bleka håret tog de till peruken.



Drottning Marie Antoinette Bild: Wikipedia

I Frankrike hade man redan på 1500-talet börjat pudra håret,  med ris- och vetemjöl för att se blonda ut. Vid franska revolutionen försvann både adel och peruker och det som återstod var alla recept för att göra mixturer till hårfärgningsmedel.
För den som ville bli blond var det vätesuperoxid, ett medel som används än idag medan de övriga färger som vi använder oss av idag är skapade efter andra världskriget. Numera kan vi färga in håret i nyanser och färger som ser väldigt naturtrogna ut.
Annat var det förr!

Bild: Hållbar konsumtion



Vad har du på fönsterbrädan?

Det är med blomkrukor/ytterfoder (utan hål i botten) som med det mesta. Det finns trender som kommer och trender som går. Ena året ska krukan vara cerise och låg, för att nästa år vara vit och hög. Ibland ska den vara naturell av lera för att senare helst av betong.
Den som inte vill följa den senaste trenden utan vill gå sin egen väg kan hitta spännande enkla krukor på loppisar och på auktioner.



Krukan Wasa  Bild: Bloggen skynda fynda

En kruka som började tillverkas på 1930-talet är Wasa. Det var Uppsala Ekeby som tog fram modellen i flera färger.  

 

Bild: Bloggen lyckans smed

En annan kruka som också tillverkades av Uppsala-Ekeby är Gunilla. Året var 1952 då man tillverkade de första krukorna för att sedan fortsätta fram till 1970-talet. Det fanns fem storlekar i tre olika kulörer och formgivare var Bertil Nilsson.

Vinda ett ytterfoder som designades av Stig Lindberg för Gustavsberg, Tillverkningen började år 1950 och varade i tolv år. Ytan har en grov struktur i reliefmönster. Så klassisk i sin design att den skulle passa i de flesta hem även idag.

 

Linné  Bild: porslinet.nu

1950-talet bjöd på valfrihet. Det fanns krukor med glasyr och utan glasyr. Krukor med räfflade mönster och släta krukor med glasyr i olika färg. Bara att välja. En av de modeller som tillverkades i tre storlekar under denna tid var Linné.

Bild. Bloggen skynda fynda

En bit in på 60-talet, närmate bestämt 1967, började man tillverka Lansett, blått eller vitt fanns att välja mellan. Vid denna tid var det mesta annars brunt och orange när det gäller färgsättning i hemmet och inredningsdetaljer.



Gulgrön Vera Bild: Precisensan

Vera var en annan populär kruka från 60-talet. Den passade utmärkt till de tunga furumöbler med knaggar och grov struktur som var högsta mode.



Waldemarsuddekrukan. Design Prins Eugen.

Bild: Gustavsbergs porslinsfabrik

För den som inte kan eller vill fynda på loppis kanske Waldemarsuddekrukan passar. Den har "alltid" funnits och passar in i de flesta miljöer.

Eller varför inte vira in krukan i ett papper och slå ett snöre runt?

Bild: Bloggen enpojkmammasvardag



Vid Svirs strand!

Bild: Wikipedia

I västra Ryssland vid östra Karelens sydgräns finns floden Svir som rinner från Onega till Europas största insjö, Ladoga.
Här utspelade sig en del av andra världskriget då de finländska trupperna avancerade fram till flodens nordvästra del ett område som trupperna höll, fram till att Sovjetunionen påbörjade sin storoffensiv år1944.

Bild:  Hemsida Alexander Svir Monastery

I den lilla byn nere vid floden finns ett kloster som har sina rötter ända från 1400-talet, närmare bestämt år 1487. Det var munken  Alexander som tog initiativet till klostret som fick sitt namn efter honom, Alexander Svirs kloster.
Åtskilligt med vatten har runnit genom floden sedan klostret började byggas och mycket har hänt sedan dess. Som exempel har svenskar har varit där och bränt och förstört.
Klostret hade sin höjdpunkt under 1600-talet då det var som mest munkar där.

Under sommaren ligger klostret som ett smycke vid floden strand medan samma byggnader knappats syns i vinterlandskapet.  Bild: Privat

Husen har byggts upp och byggts om allt efter behov och politiskt ställningstagande i landet genom åren.
Under ryska revolutionen år 1917, deporterades munkarna och det medeltida klostret blev en del i ett gulag, kallat Svirlag, som påbörjats av Lenin och som sedan övertogs av Stalin. Husen, klostret och kyrkan, förföll och restaureringen kom inte igång förrän på 1970-talet. Än idag är det mycket kvar innan alla byggnaderna är i god kondition då det fortfarande saknas pengar.
Trots att husen är gamla och förfallna så har de alla ett gemensamt:

Enkelhet och skönhet.




Bild: Privat

 Bild:Privat

  

Bild: Privat 

Bild:Privat 

Bild: Privat

 

Bild: Privat



Färgglad gatukonst!

Bild: Bil skapad av Urban Knitting Lidköping

Foto: Destination Läckö-Kinnekulle / Simon Larsson

Länge har vi i våra städer sett graffitti och haft en åsikt om den. Nu är den inte ensam. Den stickade graffittin finns också eller ska de små färgglada stickade bitarna kallas stickade tags?

Bild: Tidskriften Hemslöjden 09/4

Kunskapen att sticka har funnits i flera århundraden. Människor har stickat för att ha varma kläder eller stickat för avsalu för att få en liten men säker inkomst. Sedan dess har det hänt mycket. Trender har kommit och gått.
Nu är det stickade tags som gäller. På en promenad kan man stöta på en omfamnad stolpe som lyser i glada färger, som säger "här är jag".

Bild: Wikipedia



Betraktaren vet inte vem som gjort stickningen, tagsen, och inte heller finns där någon namnlapp eller något kännetecken på. Nej, den är alldeles anonym. Den finns där bara för att glädja, känns det som. Denna postmoderna gatukonst har verkligen bytt skepnad även om själva tekniken är densamma.



Bild: SR minnen

För ett antal år sedan var det damer som höll i stickorna medan det numera är både gamla och unga av båda könen. Tänk om det kunde fortsätta så att detta gedigna hantverk utövades av den som hade lust och inte var bundet till kön. Dessutom skulle kanske de traditionella kvinnohantverken uppdateras och få ett högre värde.



Bild: Marianne, http://nyaaventyr.blogspot.se/

Med de glada tagsen har stickningen stigit i graderna och hamnat på galleri och i konsthall. Detta borde medföra att detta gamla härliga hantverk stiger i graderna och värderas till vad det är värt, även om det skulle förbli "kvinnligt".

Bild: Tidskriften Hemslöjden 09/4



Broderade bonader, en kulturskatt!

Bild: Kistamässan

Redan i slutet av 1800-talet började det att bli populärt att ha broderade bonader i hemmen, gärna med religiösa tänkespråk. Seden att hänga tygstycken på väggarna var inte ny men förr hade man sina bonader uppe till speciella helger för att dölja de sotiga väggarna. När helgen var slut togs bonaderna ner igen. Nu lät man bonaderna hänga uppe hela året.

De förekom först i s.k. herrskapshem där kvinnor med gott om tid gärna broderade.
 

 

Bild: Kulturtanterna

Kvinnor, på landet, som tidigare lagt mycket tid på att odla och bearbeta lin fick mer tid när de kunde köpa färdigt bomullsgarn och tyg till en billig penning. Broderiet blommade upp.
Populärt blev att brodera olika sentenser som Egen härd är guld värd eller Morgonstund har guld i mund.

Bonad med Snoilskycitat. Jugendmönster. Bild: Privat

 



Broderandet av dessa bonader blev vanligt att flera orsaker. Ofta förekom det att prästen eller prästfrun bildade syföreningar där unga flickor/kvinnor träffades och broderade. Ett annat sätt att sprida broderikonsten var genom skolan.

När textilslöjden infördes i skolorna fick småskolelärarinnorna tillfälle att lära ut broderikonsten. Då blev det vanligt att flickorna broderade bonader eller paradhanddukar som slöjdarbete.

Populärt text för sin tid. Jugendmönster. Bild: Privat

I norra Sverige var det vanligt med religiösa tänkespråk som förmedlade några allvarsord. Vid sidan av de religiösa tänkespråken trängdes de moraliserande som predikade förnöjsamhet och flit.

Drömmen om det egna hemmet och den lilla röda stugan är en annan typ av bonadstext.

Bild: Ond i Klinte

Det var med postorderkatalogerna och mönstertidningarna runt sekelskiftet 1900 som mönster till bonader spreds till en bred allmänhet.

År 1912-1913 visade Åhlén & Holm tre olika motiv i sin postortderkatalog  för att tre år senare ha ökat sitt utbud till 31 olika.

Moti­­­ven var av skiftande slag, men blommor, änglar, skogs- och lantbruksmotiv tillsamman med människor i nationaldräkt och kyrk­­liga motiv var vanligast. Även den röda stugan med sjön i bakgrun­­den och kyrkan på höjden förekom ofta.

Bonaderna köptes med uppritat mönster ibland färdigfållade men gar­­net fick man skaffa själv.



Bild: Antikvärlden

Bonadernas glansperiod varade fram till 1920-talet då de fanns i snart sagt varje hem, vanligast bland torpare och bönder. Att bro­­­dera var den tidens fritidssysselsättning, men givetvis skulle andra viktigare sysslor vara klara först. Men att bara sitta om kvällarna, utan att ha något i händerna, var otänkbart.  Lämpligt var då att fästmör och blivande husmödrar broderade för att ha väggbonader färdiga att sätta upp när man fått ett eget hem som skulle smyckas.

 Bild: Jane Fredlund

 

Bild: Jane Fredlund

Bild: Jane Fredlund

Trots samma motiv är inte en bonad den andra lik, eftersom färgsättning och stygn gör dem alla unika. Någon har broderat med små fina stygn medan en annan har sytt lite valhänt.

Med tiden blev de broderade bonaderna omoderna utan skickades till lump eller trasmattor. Men tiderna ändras och idag säljs de broderade bonaderna på auktion, efter att tidigare ha sålts i en hög med tyger, ofta för en spottstyver.
Det är med bonaderna som med så mycket annat. Det har blivit tid för en omvärdering av detta kvinnliga hantverk.

 

Syjunta 1918. Bild: Bie runt förra sekelskiftet