tisdag 14 juni 2016

Om baddräkten!


Badsäsongen är i full gång och vi drar på oss baddräkten, som om det alltid varit så, i alla tider.
Ända fram till mitten av 1800-talet var det snarare tvärtom. Det gällde att ha en stor garderob med badkläder då ingen hud fick synas. Tyget kunde vara av bomull eller tjock ull. Ibland fanns det tyngder i fållen för att kläderna inte skulle flyta upp till ytan. Badmössa och badskor hörde också till och så strumpor förstås.
Bra med mycket kläder men ännu bättre om kvinnor inte badade!

Bild: Österlens musem.blogspot.com

Under sent 1800-tal började man vissa mer hud. Mannens baddräkt förändrades och fick korta ärmar och knäkorta ben och en liten bit in på 1900-talet ändrades även kvinnornas badkläder.
Lite senare, i mitten av 1920-talet var det dags för nästa steg. Baddräkterna syddes i bomullsjersey!
Opraktiskt kan man tycka men bättre än det som varit. Blir tungt med mycket vatten i tyget och tar lång tid att torka.

Badmode 1930-tal

Sedan skedde förändringar i slag på slag. 1930-talet medförde en ny syn på badkläder. Nu skulle de vara avslöjande och gärna sitta på en muskulös man eller en kurvig kvinna för kroppen skulle visas úpp. Materialet var syntet och  torkade snabbt.
År 1946 var det dags att visa bikinin ( Bikini, se vidare:http://palett-paleteau.blogspot.se/2010/07/tid-for-baddrakt.html ). En revolution på sin tid.


Nigella Lawson i en burkini
http://www.missrayyan.com/blogs/news/
113461444-nigella-lawson-in-a-burkini
 
Sedan kom ikini och burkini.
Nudismen, som uppkom i Tyskland, blomstrade på 1930- och 40-talen och det var nu som man började solbada.
Undrar om det finns något mer att uppfinna på badklädesområdet?


Bild: Wikipedia


Jo, det senaste, alla har en "bikinikropp".
Ta på dig en bikini.
Ta en selfie.
Lägg ut den på fb.
Nu har du en bikinikropp.

Hääärligt!!


Bild: ClipArt

fredag 20 maj 2016

Vart tog den vägen?!?


 Bild: http://www.klaven.se/

Ja, vart tog den vägen, färganalysen?
För några år sedan var det inte ovanligt att en kund i klädaffären plockade upp ett litet fodral som innehöll ett antal olika små tygbitar.
Jättebra tyckte många av de som varit på färganalys och skaffat sig ett s.k. färgpass. Där fanns de färger och nyanser som var framtagna till den speciella person och som passade dess hudtyp,  ögon- och hårfärg.



Bild: www.duden.de    


Det är lätt att tro att färganalysen var en nyhet när den blev populär på 1980-talet men grunden till färganalysen är snart hundra år.
Johannes Itten hette konstnären och läraren som undervisade vid Bauhausskolan. När hans elever arbetade med olika övningar upptäckte han att deras färgval passade ihop med deras personliga hår- hud - och ögonfärg.
Han delade in färggrupperna i fyra olika sektioner och gav dem namn efter årstiderna och dess färgskala.
Från början användes färganalysen inom filmvärlden för att framhäva skådespelarnas karaktärer och utseende.




Bild: http://sidselbrydesmode.blogspot.se/

Färganalysen kan i korta drag beskrivas som den person som har varma klara färger är en vår medan den som har samma färgskala men lite mer dämpade färger är en höst. Varma färger har en gul underton i huden.
Kalla och klara färger har den som är en vinter medan samma färgskala men lite mer dämpad tillhör sommaren. Kalla färger har en blå underton i huden.
Ta en titt på insidan av underarmen där brukar det vara lätt att se om huden har en varm eller kall ton.
(Givetvis är det mycket mer än huden som analyseras.)





Hur viktigt är de då att ha "rätt" färg på kläderna? Vad gör den som måste bära speciella arbetskläder men inte trivs i färgen?
För en del är det ointressant medan andra gärna vill påverka färgvalen och lägga tid och omsorg på färgen i sina klädval.
En sak är säker, med "rätt" nyanser på kläder och make upp kan man dölja eller framhäva den image man önskar. Dessutom kan man undvika felköp...om analysen stämmer!



Bild:http://barnplaggsguiden.spotlife.se/tag/ahlens/
De flesta av oss har en naturlig känsla för vilka färger vi passar i. Man har gjort undersökningar på små barn som valt kläder utifrån färg. Det visade sig att de flesta av barnen valde den färg som passade till de färger de hade på hud, hår och ögon.
Med denna vetskap borde vi tillåta oss att bära de färger som vi intuitivt känner för. Vi borde trotsa de färger som modeskaparna presenterar för säsongen och bara göra egna val.
Resultatet borde bli bra för både plånbok och miljö.
Det gäller bara att våga!





Bild: http://andthatswhyyouresingle.com/


måndag 9 maj 2016

Man ska vara rädd om fötter!

Etsning av Gustave Dore
Bild Wikipedia


När Askungen hörde att klockan slog tolv lämnade hon balen. I trapporna ner från slottet tappade hon i brådskan sin ena glassko.
Prinsen skickade iväg sin kammarherre för att finna den vackra mön som tappat skon. Han letade överallt men kunde inte finna henne.
Askungens högfärdiga styvsystrar försökte och kämpade för att få ner foten i skon men ingen av dem lyckades. Till sist fick Askungen prova skon och den passade!

 
Bild: http://www.mx.dk/nyheder/global/
 

Motivet för denna saga återfinns i Grekland så tidigt som under det första århundradet av vår tideräkning sedan har den berättats av många folk allt från kineser till fransmän.
Det var under sextonhundratalet som Charles Perrault förvandlade skon till en glassko.
Med denna historia som vandrat genom flera världsdelar i snart tvåtusen år, förstår vi hur högt kvinnors små fötter har värderats.


Bild: Geschichte des Kostüms (1905)


Trots att våra fötter är som de är så har människor i alla tider försökt att förända fotens form beroende på det rådande modet.
Under 1400-talet var det karaktäristiskt för det burgundiska modet att bära slanka och spetsiga former i allt, kläder huvudbonader och skor. Skornas tåhättor var långa. Ibland upp till tre gånger så långa som foten, med en uppåtböjd spets. För att spetsen inte skulle falla ner hade man en tråd från skospetsen till vristen.
Det fanns olika regler för vilken längd som var tillåten för de olika samhällsklasserna.
Furstar och prinsar fick ha tåhättor som var två och en halv gånger fotlängden medan adeln fick ha två gånger fotlängden.  Riddaren fick nöja sig med en och en halv gång fotlängden. Rika ännu kortare, en gång fotlängden och vanligt folk en halv gång fotlängden.
Talesättet "att leva på stor fot" * kommer från denna tid och beskrivs som ett kostsamt levnadssätt och hög standard i hushållning.

 


Bild:http://skindeepblogg.se/2015/august/
Skomode vintern 2015-2016


Det senaste skomodet är inte anpassat för  våra fötter. Det blir fötterna som får anpassas!


 
Bild: http://providenciasittner.weebly.com/blog/category/hallux-valgus



* Den stora modeboken, Kybalova sid 128.


tisdag 26 april 2016

Hallandssöm!

 


Hängkläde från Fjäre daterat 1843
Bild: Nordiska Museet

Vi har, i Sverige, ett antal sömsätt knutna till avgränsade platser eller landskap som gör sömmarna speciella. För den som är insatt i de olika landskapssömmarna är det lätt att snabbt kunna utröna vilken typ av landskapssöm som är  broderat.
Hallandssöm finns, precis som namnet avslöjar, i Halland och broderades från slutet av 1700-talet och fram till slutet av 1800-talet. Sömmen härstammar från ett par brodöser som var verksamma i norra Halland.
 
 
Hängkläde med livsträd  Bild: http://ullemorsverkstad.se


Vanligtvis sydde man örngott och hängkläden. Hägkläden plockades fram vid de stora högtiderna för att smycka tak och väggar. En kvarleva som fanns kvar sedan den tid då husen saknade skorsten och husväggarna inne blev sotiga, s.k. "sotad ås".
Hängklädena kunde vara allt från 2-10 m långa och cirka 25-35 cm breda.
 

Pudevar
Bild: http://slowmadepgl.blogg.se

Örngottet,  pudevaret, ett örngott för en stor kudde, som broderades på den kortsida som syntes ut mot rummet, att visas upp.Mönsterkompositionen består ofta av ett mittmotiv med speglar på respektive sida om mitten, ett monogram och årtal brukar också finnas med.

Bild: Tradera

De tidigaste broderierna var ofta sydda på lin då linodlingen var stor i Halland. Tråden man sydde med var av bomull som blivit över vid vävning.
Karaktäristiskt för landskapssömmar är att spara på tråden så att den lades med mest tråd på framsidan och små korta stygn på baksidan.
Hallandssömmen har två huvudtyper. En bunden och en fri med former som  är hjärtan, stjärnor, rundlar, trianglar, bårder och livsträd.





   
 

Olika typer av bottnar 
Bild: http://www.365slojd.se
 
 
Sömsätten är stjälkstygn, langettstygn och kedjestygn blandat med plattsöm, gles flätsöm, korsstygn och bottenssömmar. På äldre broderier finns öglestygn och diamantstygn.
Äldre broderier är ofta sydda med rosa stygn på ljust linne.  Numera vet man att  den rosa tråden förmodligen varit starkt rosa eller röd från början men blekts.
Västgötasömmen är väldigt lik den fria hallandssömmen men har kraftfulla taggar runt de olika motiven.   
 
 
 
 
För att ett kulturarv ska leva behöver det utvecklas och inte konserveras.

Mira Bodiroza är en kreativ designer som tagit tag i hallandssömmen och utvecklat den samtidigt som hon behållit de karaktäristiska symbolerna och formerna.
 
Här är länken till hennes hemsida. http://www.mirabodiroza.com/
 
 
 
                                                
Broderi av Mira Bodiroza
 
 


 

tisdag 19 april 2016

Levi Strauss och jeans!


 
Guldgrävare från Queensland omkring år 1870
Bild: Wikipedia


 

Det finns flera versioner om hur de första jeansen skapades.
Här är en av dem. 
 
Året var 1872 som den bayerske skräddaren Jacob Davis skapade jeansen. Han hade tidigare varit i Kalifornien och provat på att gräva guld i Sacramentofloden men hittade inget.
Jacob hade en idé om att sy kraftiga hållbara arbetsbyxor till guldgrävarna. Han hade några balar brunt tyg som han hade tänkt att sälja som presenning och i brist på annat kraftigt tyg tog han detta. Kanske var han inspirerad av en byxmodell och föregångare som skapades redan på 1500-talet. De kallades för Dungaree och var sydda i tjockt bomullstyg som färgats i indigo, en blå färg.  
För att fickorna skulle vara hållbara och sömmarna inte slitas sönder kom han på att placera nitar som förstärkning. Dessutom sydde han en liten ficka där  guldgrävarna kunde ha sitt fickur. Redan då fanns den kända läderetiketten med de två hästarna bak på linningen.
 
 
 

           Bild: Wikipedia
 
 
Byxförsäljningen gick över förväntan och kanske berodde det på att om man blötte ner jeansen och sedan lät dem torka på kroppen så krympte byxorna och antog kroppens form. Detta var mycket uppskattat och många köpte sina Levi’s lite för stora för att sedan kunna krympa till sin kroppsform, s.k. shrink-to-fit.
 
Jacob ville ta patent på sina ”kopparnitförstärkta midjeoveraller” som de kallade byxorna.
Tyvärr hade han inga pengar till detta och det är här som Levi Strauss kommer in. Patentet beviljades år 1873.
 
 
 

Bild från det patent som söktes år 1873


Bild:http://www.ipwatchdog.com/2014/05/20

 
 
När de bruna tyget tog slut sydde han upp nya byxor i ett blåtyg importerat från Nimes i Frankrike.
"De Nimes" stod det på balen, som betyder Från Nimes. Så hade det blå tyget från Nimes i folkmun fått ett namn, denim. 
Bomullstyget denim är en av världens äldsta textilier och man kan spåra dess användning hela vägen tillbaka till mitten av 1500-talet, dock utan det numera kända namnet denim.
Denim är väldigt likt jeanstyg men med en skillnad, denim är mer slitstarkt. Tygerna jeans och denim är vävtekniskt sett vävda på samma sätt, kypert, men denim är vävt  med en vit och en färgad tråd, medan jeans är vävt i samma garn både i inslag och varp, alltså med två likadana trådar.
 
 
 
 

Det tog lite tid innan jeansen började kallas jeans men numera är ordet är ett väl förankrat.
Benämningen började användas under 1930-talet.
Troligen kommer ordet från sjömän från Genua som på amerikansk slang kallades för jeans. De hade byxor med vida ben som skulle kunna rullas upp när de skulle svabba båtdäcket. Byxorna skulle kunna användas torra som våta och kunde därmed torka snabbare.
År 1960 var första gången som Levis började kalla sina byxor för jeans i sin reklam.

 
 

Marlon Brando, Elvis Presley och James Dean i jeans.

Under 1900 talets andra hälft utvecklades jeansen från att ha varit enbart arbetskläder till att bli modeplagg. 1950-talets tonåringar hade idoler som James Dean och Marlon Brando, kända från filmer som "Ung rebell" och "Storstadhamn", tuffa och klädda i jeans. En annan stor ikon var Elvis Presley som gärna bar jeans när han stod på scenen och rockade.



 
 
Bild: miriamskafferep.com
 
  
Iprincip är jeans ett unisexplagg även om det finns modeller avsedda för det ena eller andra könet. Själva byxan ser idag likadan ut för både killar och tjejer. På 1950-talet när jeansen anlände till Europa hade killjeansen gylf fram medan tjejerna hade dragkedja i sidan. Så var förblev det några år innan sidodragkedjan gled fram och blev en gylf.

Jeansens status har förändrats från slittåligt arbetsplagg som via rebellen blev ett plagg för ungdomen och numera bärs av alla åldrar för att användas vid de flesta tillfällen. Det kan man kalla revolutionerande!
 



Undrar om herrarna Strauss och Jacobs ens i sin vildaste fantasi skulle förstå vad de skapat.......
 
    ......och hur tillverkningen skulle gå till?



söndag 10 april 2016

Om tonsur!




Munkar,gråbröder Bild: Bibliothèque Nationale de France.


I kristna kyrkor och munk­ordnar var rakning av huvudet en invigningsritual samtidigt som det var en vanlig åsikt att det var syndigt att fromma män spillde tid på sitt hår. Tonsur är därför utmärkande för romersk-katolska munkar och präster.
Tonsur är när munkar och präster som tecken på sin ståndstillhörighet, rakar av delar av eller hela sitt hår. Ofta är det avrakade partiet en cirkel högst upp på huvudet.
Tonsuren  har sett olika ut inom ordnarna. Ex.vis har man i den grekiska tonsuren rakat av allt hår på framsidan av huvudet medan tonsuren i vissa delar av Storbritanien rakades som den grekiska men det hår som var kvar fick falla fritt böljande på ryggen.
En annan variant av tonsuren kunde vara ett rakat kors. Varje orden hade sin variant av tonsur.
Under 1500-talet blev tonsuren ett skiljemärke mellan lekmän och andliga.
 Ritua­len innebar att prästen eller munken lade det världsliga livet bakom sig för att träda in i det andliga.
Denna sed har vissa munkar haft sedan de första århundradena av vår tideräkning med under 600-talet blev seden vanligt förkommande och sågs som ett fromhetstecken. Tonsuren skulle symbolisera Jesu törnekrona och kallades Kranstonsuren.
Genom att ge löften att leva som munk har han blivit en Guds tjänare och därmed gett löften om fattigdom, kysk­het och lydnad.








tisdag 5 april 2016

Munkabälte, en teknik att börja med!


Bild: www.emmafrost.se


Munkabälte, en av våra vanliga och lättvävda tekniker som ingår i gruppen plattvävar. Fyra skaft behöver man. Två för bottenväven i tuskaft och två för de flotterande mönsterinslagen.
Själva ordet munkabälte är från börja ett skånskt ord som användes för fyrskaftade vävnader.
För länge sedan vävde man munkabälte med skälblad vilka restes bakom bottensolven och gav skälet till mönstertråden.
Varje inslag skyttlas in över hela vävbredden, oavsett om det är botteninslag eller mönsterinslag.
Ett annat alternativ var att plocka in mönstret, s.k. broscherat.




Bild: www.bolehembygdsforening.se 


Det vanligaste mönsterinslaget är en åttabladig stjärna med ett litet kors i mitten.
Det finns de som väver munkabälte på åtta skaft. Då kallas det dubbelt Munkabälte.
Var kommer tekniken att väva munkabälte ifrån?
Det vet man inte säkert men en trolig kanal är från Holland där man på 1600-talet vävde en typ av munkabältesstjärn men där trådarna i flotteringarna inte var lösa.Vävar från denna tid finns bevarad i svenska högreståndshem.
De vävar som vävs i munkabälte idag, används till gardiner, löpare och dukar.




Variation av munkabälte
Bild: http://vavtrasan.wordpress.com