Modern stickdesigner, redan då!

Bild: Samir Husein

Märta-Stina Abrahamsdotter var en märklig kvinna. Hon ansågs av sin omgivning som lite "pellerig" eller konstig. Det står i husförhörsboken att hon var sjuklig men det framgår inte vilken sjukdom hon led av. Märta Stina föddes 1825 och ägnade sig åt stickning från sin ungdom även om hon också vävde.  Hon var mycket fattig och hennes liv var enkelt. I hela sitt liv stannade hon kvar på hemmanet som "gammeljänta" och undantagshjon.
När föräldrarna avlidit levde hon i en undantagsstuga som lystes upp med ett gammalt bläckhorn som fylldes med fotogen. För att hålla lågan vid liv hade hon en ulltråd dragen genom en kork.

Bild: Samir Husein

Kanske var det så att Märta Stina började sticka för att livnära sig. Hennes lilla stuga var liten och en vävstol tar plats. Hennes skapelser var ett arbete utfört från grunden. Hon kardade, spann och färgade allt sitt garn själv innan det var dags att sticka. Om hon hade får eller ej vet man inte men i bouppteckningen efter henne finns det upptaget "1 fårkreatur" och "2 fårskinn klippta".

Ibland hjälpte hon till när fåren skulle klippas och fick då ull som lön men hon använde också andra material till sina stickningar som lin, nöthår och bomull.
Från början stickade hon mest tröjor och mössor åt manolket i bygden men senare blev det mest täcken. Flera av dem bevarade på Länsmuseet i Härnösand och på Nordiska museet i Stockholm.

Bild: Eva i stäket

Märta Stina stickade i våder med rundstickor. Hon använde två färger som hon snärjde så att trådarna på baksidan inte skulle hänga lösa då en mönsterrapport kunde vara stor. Ett fälltäcke kunde ha 250 maskor på varvet och efter cirka 30 cm var det dags att maska av då sektionen var klar. När alla sektioner var färdigstickade sydde hon samman dem.

När en våd var klar klippte hon upp den och sydde ihop olika delar för att få rätt storlek på täcket. Ett stort täcke krävde flera delar. De små tulltäckena stickade hon i ett stycke (tulla = vagga).

Bild: Marias garnhändelser, fotogaferat i textilarkivet, Sollefteå

Märta Stina var långt före sin tid med sin stickning med både kvalitet och konstnärlighet. Hon färgade sina garner själv genom att plocka olika växter som hon använde till sin färgning. Om någon kom på besök så gömde hon stickningen. Hon ville inte att någon skulle ta efter hennes teknik.

På de täcken som finns kvar är den röda, gula och göna färgen väl bevarad medan de i blåton, som violett, har bleknat eller dämpats i sin styrka. de färger som hon inte kunde få på sin palett från växterna i omgivningen köpte hon. Det kunde vara indigo och krapp, ja till och med kochenille. Under slutet av sitt liv tror man att hon dessutom använde anilinfärger.

När hon behövde nya stickor så tillverkade hon dem själv av rönnkvistar.

Bra kvinna reder sig själv!

Växtfärgat garn Bild: Forsström&Smeds

Det sades att när Märta-Stina begravdes, år 1903, stod begravningsgästerna på kyrkbacken och talade om att hon inte lämnade något av värde efter sig. Trots detta är hon förmodligen den enda av dem som har sina arbeten på ett museum.

Många är de som efter henne har inspirerats att göra sin egen tolkning av en "Märta Stínastickning". En av den är vår egen stickguru Britt-Marie Christoffersson.