Korsettens historia!

"Ju mer man späker sin kropp,

desto uppstudsigare blir den."
Drottning Kristina (1626-1629)

Korsetten har sin egen historia. Man spåra den första idén till korsett omkring 1500 f.vt.  i livstycket på den så kallade Ormgudinnan, en lerfigur från Knossos-palatset på Kreta. Livstycket exponerar brösten och är hårt åtdraget om livet ungefär som en korsett.

Porträtt av drottning Marie Antoinette

Under antiken användes klädesplagg med funktionen av korsett men den egentliga korsettens upphov kom till under 1200-talet. Tidigare hade "korsetten" varit ett åtsittande foder men nu blev den ett självständigt plagg. Kvinnorna använde korsetten för att få en smal midja. Ibland satt den så hårt att det var svårt att andas. Hårdare korsetten drogs åt desto större såg kjolen ut att vara.

Under medeltiden och framåt förändrades korsettens snitt efter modets växlingar. Under 1800-talets gjordes flera tekniska framsteg. Ex. de elastiska gummibaserade fibrerna och upptäckten av konstfibrer vilket innebar att korsetten kunde göras smidig och mer följsam.
Modellerna utvecklades och knäppning med hjälp av hyskor och hakar gjorde plaggen lättare att ta av och på. Tidigare hade man haft snörning på ryggen. Detta innebar att detnågon behövde hjälpa till att ta av och på korsetten. Knäppningen med hyskor och hakar placerades framtill och därmed var plagget lättare att att ta av och på. Detta innebar att de som tidigare inta haft en jungfru till hjälp nu kunde skaffa sig en korsett och klara av påklädningen själva.

Annons från en tidning 1912

Utvecklingen gick framåt och löstagbara snörskenor gjorde att korsetterna kunde tvättas. Skenorna kunde vara av olika material som valbens- och stålskenor med stålskodda söljor och dubbla snören. de gick dessutom att ta ur korsetten mär den tvättades.
Nu gick utvecklingen fort. maskinsydda korsetter pressade ner priserna och snart var korsetten var kvinnas egendom.

Kvinna i korsett

Henri de Toulouse-Lautrec

De allra finaste korsetterna gjordes av taft, siden eller bomull och mönsterstickades med krämfärgad silketråd och broderier. Kanterna var ofta klädda med spets. Stålskenor och valben stöttade på höjden, insnitt med resår gav flexibilitet vid bröst och höfter. Korsetter för gravida eller ammande kvinnor var utan skenor och hade avknäppbara bröstlappar.

Den period mellan 1890 och 1913 som populärt kallades La Belle Époque favoriserade en timglasformad nog så kvinnlig silhuett. Korsetten höll fortfarande kontroll över kroppens former, med markerat smal midja, fyllig byst och rundade höfter.

Vid 1900-talets början  var korsettens form i allt väsentligt som kroppens. Bröstkorgen var fri och sträckte sig ett stycke ned över höfterna.  Korsetten  fick sin form av  insydda fjädrar av aluminium eller valfiskben.
Många kvinnor snörade sin korsett för hårt och inom vissa grupper i samhället började man använda ett s.k. reformliv istället. Det saknade fjädrar och avsåg att värma även bröst- och övre ryggpartiet.

Korsetten försvann aldrig ur modebilden utan anpassades efter det mode som gällde för säsongen.

New Look, 1947

Efter att korsetten fallit i popularitet så visade modehuset Christian Dior The New Look. Där tog kvinnan tillbaka i korsetten. Återigen var midjan åtsnörd och bysten upplyft av korsetten, kjolarna var vida och vadlånga och fördes ut av flera lager underkjolar och krinolin. Upprörda röster talade om "ett bälte som stryper midjan", för det var ett elastiskt midjebälte som Diors mannekänger bar. Korsetteringen sydde man in i dräktjackor och aftonklänningar, med stödjande fjädrar. Den nya silhuetten gjorde ändå succé.

Korsett kommer av det franska ordet corset,  och kan härledas till diminutiv av fornfranska cors, latin corpus ’kropp'  det är ett plagg av elastiskt tyg , med eller utan snörning
med andra ord är korsett ett snörliv, hårt åtsittande underplagg, avsett att forma figuren. Korsetten infördes på 1500-talet i syfte att ge stöd åt tunga, sköra tyger. Senare kom den att bli även en social markering. Den hårda snörningen medförde dock hälsovådliga deformationer av kroppen.

Så vacker!

Detta porträtt visar en ung kvinna som bär en klänning av senaste modell och sydd i ett brokadtyg som talar för sig själv. Det var inte många som hade råd att skaffa sig en klänning av denna kvalitet och mönster, vilket visar att hon hörde till det översta skiktet av samhällsklasser. Hon syns till hälften och vi ser henne i helprofil. Hon ser ut att sitta vid ett staket eller räcke och betrakta horisonten.
Kvinnans hy är ljus, vit och oskuldsfull precis som den skulle vara under renässansen.
Det finns inte många detaljer i bilden mer än kvinnan, möjligen några små moln i bakgrunden.
Den vackra brokaden troligen tillverkad i Italien. de var på denna tiden de stora mästarna för tillverkning av brokader. Tygets mönser är tillräckligt för att göra porträttet intressant och samla ihop helheten, vilket ger harmoni åt bilden.
Att porträttet är italienskt är det ingen tvekan om. Frågan är vem av de stora mästarna som tillskrivs målningen.En av flera stora konstnärer var Piero della Francesca men efter ett flertal förslag så tror man nu att det är Antonio del Pollaiuolo som utfört målningen, riktigt säker är man dock inte. Det finns de som hellre vill tillskriva målningen  Alessio Baldovinetti.
Hur som helst, målningen är en fantastisk spegling av sin tid, renässansen!

Skor är mycket mer än skor!

För många hundra år sedan, ja kanske tusen, var skor en nödvändighet för att skydda fötterna. Det viktigaste var att fotbeklädnaden var funktionell och praktisk. Det tog inte lång tid innan man började dekorera sina fotbeklädnader. Ett exempel är dessa kängor eller stövlar från 800-talet, som bars av folket i det forntida Mesopotamien i Mellersta Östern. Materialet är getskinn och på foten syns schablonmålningar i guld.

Förr i tiden tog det många år att ett mode skulle spridas från kungligheter via adel till allmoge. Dessa skor var populära i Italien under renässansen. Det sades att modet att gå i tunga styltskor av trä var skapade av män för att hindra att deras fruar skulle ge sig ut på äventyrligheter, Sant eller ej, modet är opraktiskt och det var många som föll handlöst när de var ute på ojämn mark.

De kyrkliga myndigheterna var oftast emot alla modenycker men denna typ av skor gillade de. Den begränsade rörelsefriheten och avhöll bäraren från dans och annan synd.

I Japan kunde man köpa dessa träskosandaler 1984, de kallas för Renchiba Geta. De bars av Orian, de japanska geishornas högsta klass. Skon har en tandad platåsula som är utskuren ur ett enda trästycke. När en geisha hade köpt nya getas så brukade de bränna de gamla och stampa ner i askan med det nya paret.

När kejsar Hiroito kröntes till kejsare år 1926 bar han 30 centimeter höga gitas.

Skorna nedan kallas för Kapkap och kommer från Libanon. En slags träsko på styltor och bars en gång i tiden, 1904, av en skönhet som var instängd i ett harem. Namnet har skorna fått av det ljus som styltorna gör mot ett marmorgolv.

Man kan uttrycka mycket med skor. I delar av Kina var små fötter det vackraste en kvinna kunde ha. Höga klackar begränsar rörelsefriheten och ansägs attrahera de män som vill se kvinnan som en sexslav. I Kina är det främst storleken som anses erotisk. På 900-talet bar exotiska danserskor vid det kejserliga hovet åtsittande sockor för att få fötterna att se mindre ut. Detta skick spred sig till överklassen och så småningom uppstod den plågsamma sedvänjan att linda fötterna på små flickor som en slags invigningsrit inför vuxenvärlden. Överklassens mödrar brukade ta astologin till hjälp för att bestämma rätta tidpunkten för dotterns gin lien -initiation. Detta brukade äga rum då dottern var mellan tre och åtta år. Efter att ha gett flickan pedikyr böjde hon fyra av tårna inåt mot fotvalvet och lindade foten  Stortån var fri för att få den rätta halvmåneformen.

Efter varje bad lindades foten hårdare och pressades in i en sko som var en storlek mindre, detta för att uppnå "en gylle lilja". Med detta menas en fot som är mindre än åtta centimeter lång. Den enda gång flickan fick ta av sig skorna var när fötterna tvättades eller när maken tog av lindorna inför det sexuella förspelet. Det var inte bara fötterna som var erotiska utan också skorna. Den kinesiske mannen åtrådde och vördade sin hustrus skor och det hände att han visade upp hennes skor på en liten bricka för att skryta med hur små fötter hon hade.

Kvinnan ägde ibland flera hundra par skor och modellerna såg olika ut i olika regioner. Kvinnorna ägnade sig åt att brodera på skorna och göra dem vackra, gärna med symboler som visade fruktbarhet eller ett långt liv. De skor bruden bar på bröllopsnatten var ofta smyckade med erotiska motiv. 1949 förbjöd Mao liljefötterna efter att de utövats i över tusen år. Numera har dessa skor blivit samlarobjekt.

Rikt utsmyckade sulor var tecken på rikedom och frihet. Skorna bars av kvinnor som tillbringade stora delar av sin tid i sängen. De lösa läderflikarna var för mannen att leka med.

I Manchuriet, Kina lindade man inte flickornas fötter. Istället gick man i platåskor för att efterlikna liljefötternas trippande gång som den kinesiske mannen beundrade. För att tillverka denna styltsko har man stärkt bomullstyg och sytt lager på lager.

1948 skapades denna fetischsko åt Mistinguett. Designern till skon, Perguia, sa en gång: " Kvinnorna är inte bara medvetna om sina fötter, utan också deras sexuella attraktion".

Agnolo Bronzino igen!

Om det finns någon som ska få epitetet "mästare" inom porträttkonsten så är det Agnolo Bronzino. Under sin levnad hann han med ett stort antal arbeten både porträtt och bibliska motiv. Som ung hade han varit elev hos Pontormo en av föregångarna för manieristerna vilket syns tydligt när man betraktar de målningar han gjort med ett flertal figurer.
Ovan syns ett porträtt av Lucrezia di Gismondo Pucci. Hon gifte sig 1528 med Bartolomeo Panciatichi och detta porträtt är förmodligen en pendang till makens.
När Bronzino kring år 1540 målar porträttet beskriver han hennes vackra klänningoch han beundrar hennes aristokratiska utstrålning och elegans.
Kvinnan har en vacker klänning i en  i djup röd färg. Hon håller en bok i sin hand och hyn vittnar om en naturlig skönhet. Hennes hår är konstfullt uppsatt och hon har en fin hållningen.

Ett av de vackraste poträtt som Bronzino målat är porträttet av Eleonora da Toledo och en av hennes söner Giovanni. Hon födde åtskilliga barn och dog till sist i barnsäng.
Målat 1543-1545.
Tekniken är olja på duk och storleken är 115 × 96 cm.
Målningen finns i Florens, Italien.

 En annan kvinna som porträtteras av Bronzino är Laura Battiferri. Här ser man tydligt hur Bronzino lyckats fånga et ögonblick i Laura Battiferris liv. Hon har tankarna långt borta men är närvarande med händerna på boken. Målningen utfördes under åren 1555-1560. Laura Battiferri var poet och gift med  skulptören Bartolome.

Målningen finns i Florens, Italien.

 
Denna unga flicka målade Bronzino 1541-1545.  Hon är välklädd i exklusiva tyger och också hon håller en bok. På sin hand har hon en ring. Hon ser inte så glad ut. Är hon rädd eller misstänksam?
Målningen finns i Florens, Italien.

Porträtt av en ung man, lite kaxig och överlägsen. Han är klädd i den spanska renässanens modedräkt.
Ser han ner på någon eller har han blivit ombedd att stå i denna ställning?
Målad kring 1540
Målningen finns i New York, USA.
 

Bronzino målade i flera genrer. De porträtt han skapat visar alla en innerlighet oavsett vem som porträtterats. Här ses påven Leo X.

Målningenär inte störe än 15 x 12 cm och skapades cirka 1555-1565.

Den finns i Florens, Italien

Fler bilder av Bronzino finns här:

http://commons.wikimedia.org/wiki/Angelo_Bronzino

Agedynor, en textilskatt att vara stolt över!

Enligt Nationalencyklopedin så är agedyna ett skånskt namn på en sorts åkdyna som på Skånes landsbygd användes för stolar, bänkar och åksäten under 1700- och 1800-talen.

Dessa vävnader var allmogens sätt att smycka sina sätet på vangen som drogs efter hästen eller för att göra sit hem vackrare. De unga flickorna arbetade i hemmet med olika typer av textilier för att kunna föra med sig i sin hemgift. Denna typ av vävnad var vanligast i Skåne och kallas ibland också för skånsk rölakan vilket är en typ av flamskvävnad. Tekniken är oliksidig och på baksidan av väven kan man se de snärjningar, som liknar en kedja, som finns mellan de olika färgpartierna. 

Att tekniken kallas skånsk rölakan beror på att det också finns en annan typ av rölakan som är liksidig och vanligast i Norge, därav namnet norsk rölakan. Denna teknik har använts till mattor och är mest känd idag i de rölakansmattor vi kan köpa till våra hem.

                        

Motiven var ofta stiliserade djur och växter men även geometriska former var vanliga.
Det röda lejonet i en blomsterkrans under en tvågavlad byggnad var ett av de mest populära motiven. En liten detalj syns på bilden ovan. Lejonet va en maktsybol och symbol för evangelisten Lukas. Under den bysantinska eran var lejonet ofta avbildat i en medaljong. Denna medaljong återkommer i de skånska rölakanen.
Andra motiv är hjorten, bäckahästen och papagojan, alla hämtade ur djurriket. Blommor har alltid förekommit. Under korstågen kom det kristna Europa i kontakt med österländska trädgårdar och exotiska blommor. Exempel på blommmor är nejlikan och tulpanen. Tulpanen som höll på att få Europa på fall och som har sin egen historia.
 

I andra delar av Sverige satsade man inte lika mycket på prydnadstextilier. De ståtligaste textilerna som vävdes för hemmets utsmyckning var vanligast i Skåne, Halland, Blekinge och de södra delarna av Småland. Man skulle enkelt kunna säga att det var de landskap som tidigare tillhört Danmark.

 Tekniken blommade upp kring mitten av 1700-talet och fanns i hela Skåne även om det i skogsbygden var vanligare att man sålde sin ull till Boråsuppköpare.

I Skåne var det vanligt att väva blixtar eller kombinera blixtar med anda motiv. Bottenfärgen var ofta svart men även andra färger förekom. I kanten av agedynan var det vanligt att placera en kavelfrans eller annan typ av dekoration. Ett annan alternativ var att sätta duskor i hörnen, allt för att minska slitaget så att dynan höll längre.

De svenska agedynorna är inte bara en svensk kulturskatt utan en skatt av mått för ett världsarv. Detta märks inte minst vid auktioner där priset brukar bli högt.

Boktips: Kulturen 2009 tema Folkkonst

ISBN: 978-91-87054-00-6