Karin Larsson, ett stilfenomen!

 Stilfenomenet Karin Bergöö  mötte sin blivande make en vårdag på Parisstationen Gare de Bourron. Det blev kärlek vid första ögonkastet, åtminstone från hans sida och när augustikvällarna nalkades hade han friat och fått ja.
Karin Bergöö blev Karin Larsson.
Karin Larssons hade en gedigen konstnärlig utbildning, först på Slöjdskolan och Konstakademien i Stockholm, sedan i Frankrike. Hon utvecklade sin färg- och formkänsla och var öppen för nya strömningar.

Kanske var det detta som gjorde henne och maken till föregångare inom olika områden.

Lilla Hyttnäs blev en plats där Karin kunde utveckla sitt intresse för textil och inredning.
Hon komponerade okonventionella mönster och kläder och broderade redan på 1890-talet vardagliga motiv, som inte var påtänkt i den tidens överinredda hem.
Snart slog hon in på den modernistiska vägen och odlade en stramt personlig stil, efter att hon beställt en vävstol från Handarbetets Vänner i början av 1900-talet.

Karin Larsson hade förmånen att födas in i en familj med ovanligt modern syn på flickors uppfostran. Det var inte många föräldrar som, likt Karins föräldrar, i slutet av 1800-talet skickade en ung dotter ensam till Paris för fördjupade konststudier.

Det var först när paret Larsson fick Lilla Hyttnäs i gåva som deras inredningsintresse blommade upp på allvar. De inredde med mycket luft och ljusa färger.
 Vid denna tid pågick en förnyels inom alla områden och intellektuella och konstnärer inom olika områden ville göra hemmiljön till en del av dem själva.

Karin formgav även en del av möblerna och ritade sina och barnens kläder. När det behödes en ny hylla till pelargonerna så ritade Karin.

Stilen på Lilla Hyttnäs är lite gustaviansk lätthet och behag, lite rustik allmoge, en japansk touch och lite antika möbler, som ibland respektlöst målades i granna kulörer.

 

Karin Larsson (född Bergöö), född 3 oktober 1859, död 18 februari 1928, konstnär och hustru till Carl Larsson.



Nu i dagarna var det 150 år sedan hon föddes vilket har markerats med ett flertal utställningar.

http://www.carllarsson.se/start.aspx

http://www.boras.se/textilmuseet

Tjejer, testa något nytt, Bloomers!

Det var under 1800-talet som man (läs männen) upptäckte att kvinnorna inte bara fanns utan också kunde tänka.
Vid mitten av 1800-talet hade man kommit fram till att korsetten var ohälsosam. Det var flera som ville ge kvinnan en mer hälsosam och sundare dräkt. Reformrörelsen "kampen mot modet" hade börjat.

Det var exakt år 1851 som denna kamp började.

 Amelia Bloomer var  kvinnan som kämpade för andra kvinnors rättigheter, rösträtt och religionsfrihet var två av dessa punkter. Det var också viktig för henne och många andra att ha friheten att själv välja typ av klädedräkt. 

Ur 2000-talets perspektiv kan det verka konstigt att behöva kämpa för riheten sådan men det behövdes på 1800-talet. 

Amelia Bloomer var aktiv i tidskriften The Lily som skrev och och kämpade för att kvinnan skulle få samma rättigheter som de som var självklara för männen.

 Hon visade en reformdräkt i London, som bestod av jacka, korta kjolar och därunder långa, vida turkiska byxor.

Bloomerdräkten väckte stor sensation och det bildades föreningar för dess bekämpande. Dessa byxor ingick i kvinnornas gymnastikdräkt och var egentligen inget nytt, men trots detta så bildades det föreningar både för och emot Bloomers.

Amalia Bloomer fick efterföljare och 1867 föreslog en läkare att man skulle avskaffa korsetten. Hans förslag var att man skulle hänga upp den oumbärliga krinolinen i hängslen för att man skulle flytta dräktens tyngd från midjan till axlarna.

Berthe Morisot, en fransk impressionist!

Berthe Morisot, föddes 1841 i en framgångsrik och borgerlig familj, i Bourges Frankrike. Som barnbarn till Jean-Honore Fragonard, framgångsrik rokokokonstnär,  föddes hon in i konstnärslivet och dess kretsar.

Hon studerade vid École des Beaux-Arts i Paris och sedan för Camille Corot.

Berthe Morisot - "Vaggan" (1872). Musée d'Orsay, Paris.

 Berthe och systern Edma arbetade nära varandra men när Edma gifte sig och fick barn hade hon inte längre tid att måla som förut.
Berthe Morisot var inpressiononist och tillhörde dess innersta krets. Av de åtta utställingar som impressionisterna visade på De Refuserades Salong, Salon des Refusés, deltog hon i sju.
Målningen Vaggan visades på den första impressionistutställningen 1874.

 Berthe Morisot Hamnen i Lorient (1869).

National Gallery of Art, Washington USA

Hon gifte sig med Eugène Manet 1874 och blev därmed svägerska till Edouard Manet. Han utövade stor påverkan på hennes måleri som gav sig uttryck i ett känsligt impressionistiska formspråk medan hon stärkte honom att arbeta med en "impressionistisk palett" där svart inte användes.
Manet gjorde även flera porträtt av Morisot.
Redan på 1860-talet hade Morisot börjat utveckla ett ljusfyllt rumsupplösande måleri,exempelvis
Hamnen i Lorient (1869).

Berthe Morisot Eugene Manet och hans dotter i Bougival (1881). 

Hennes motiv var familjen, vänner, heminteriörer och den närliggande omgivningen. Hennes målningar karakteriseras av stillhet och tystnad.

Berthe Morisot På soffan troligen 1882

Blyerts och akvarell på papper

Hon målar ofta kvinnliga figurer som antyder en gestaltning av kvinnlighetens psykologiska och sociala rum.

Berthe Morisot  Landskap i Normandie, 1865

Berthe Morisot är representerad på ett flertal museer i olika länder. det har skrivits ett flertal böcker om hennes konstnärsskap och liv.
Målningen Vaggan kom som frimärke i Frankrike år 1995.

 Trots att hon var en kunnig konstnär hade hon länge svårt att få gehör från kunder och kritiker. På en separatutställning 1892 köpte staten en av hennes målningar. I och med detta kände hon sig accepterad.

Självporträtt

Hon avled 1895 i Paris, Frankrike.

Sonia Delaunay, en kvinna långt före sin tid!

 

Bal Bullier, 1913, Sonia Delaunay, Olja på duk, 97 x 113 cm

Konsthallen Bielefeld,  Tyskland

Sonia Terk blev nästan hundra år gammal eller var det kanske ung.

Hon föddes en novemberdag 1885 i en fattig bondby i Ukraina, i det dåvarande ryska imperiet och  adopterades som 5-åring av sin morbror i det förrevolutionära Sankt Petersburg.

Sonia Delaunay, Rythme, 1938, Olja på duk,  182 x 149 cm,

Centre Pompidou, Paris, Frankrike

Hans förmögenhet och hennes konstnärliga anlag förde henne till Paris, dit hon kom som 20-åring för att studera konst efter att först ha studerat två år i Tyskland. Hon inspirerades av fauvisternas djärva färgskala och skapade orfistiska konstverk med betoning på cirkelformer och optisk inverkan med färger.

Tidens avantgadistiska konstnärer träffades i deras generösa hem som blir en självklar och okonventionell mötesplats.

Robe simultanée, 1913

Patchwork de tissus

Privatsammlung

Sonia Delaunay designade tyger till kläder, hon designade mattor och handväskor och ansåg att kvinnans kläder skulle vara i samspel med kvinnokroppens rörelsemönster. De textila materialen skulle rama in ett liv i livsglädje och generositet där den gudomliga geometrins renodling aldrig blir abstrakt kylig. Hon skapade dräkter till två filmer, dräkter som var helt annorlunda i jämförelse med tidens mode.

Hon designar en Citroën B12 som ska passa med  kläderna.

I Paris var det svart som var modernt, detta ville Sonia Delaunay ändra på. 1920-talet blev jazzens och dårskapens tid då fantasin och modet satte sin prägel på det mesta. 

Sonia Delaunay, Orfizme. 1914. Gouache på papper 32x24 cm. Privat

I början av första världskriget, 1915 eller 1916, blev hon anklagad för spioneri och sattes i husarrest i sex veckor. Det var lätt att bli anklagad för spioneri när det var krig och hennes täckmantel för detta ansågs vara att hon målade vid havet.

Hennes motiv liknade inte havet utan mer färgskivor av regnbågar och solar så militären trodde att hon gjorde signalskivor för u-båtar.

Sonia Delaunays konst har vistas på åtskilliga utställningar under och efter hennes död.

1994 var hon den första kvinna i livet som hade en retrospektiv utställning på Louvren. Hon har fått franska hederslegionens medalj. UNESCO har uppmärksammat henne och hennes konst med en affisch.

1978 kom henns självbiografi ”Nous irons jusqu’au soleil” (Vi ska fara ända till solen) ut.

Hon avled 1979 i Paris.

Sonia Delaunay Jeune fille endormie, 1907

Judith Leyster, försvunnen och återfunnen!

Självporträtt Judith Leyster, ca 1635

National Gallery of Art, Washington, USA

Judith Leyster var en framgångsrik kvinna och var en av de två kvinnliga medlemmarna i Haarlems skrå för konstnärer. Hon var nederländsk genre- och porträttmålare och hade sin atelje och sina elever i Haarlem.

Hennes självständighet anses till stor del bero på att fadern, som var skräddare, gick i konkurs när Judith var femton år. Det fanns många barn i familjen och Judith var nummer åtta. Till familjens försörjning behövdes alla krafter och Judith gjorde sin insats genom att måla.

Man vet inte så mycket om hennes första åren efter faderns konkurs men man vet att hon var omnämd i en bok om Haarlems kultur redan som artonåring.

Carousing Couple, Judith Leyster, 1630

 Louvren, Paris, Frankrike

Judith Leyster målade gärna människor som underhöll sig själva eller andra. Det var motiv som var populära bland borgarna vid denna tid och den samhällsklass som hade möjloghet att köpa hennes målningar.

Flöjtspelande gosse, Judith Leyster c. 1635

Nationalmuseum, Stockholm

Under årens lopp föll Judith Leysters konstnärsskap fullständig i glömska. Hennes målningar påminde i motivval och penselföring om Frans Hals och  tillskrevs i regel honom.

Ett av hennes främsta arbeten anses vara  målningen Flöjtspelande gosse som finns på Nationalmuseum i Stockholm.

Det har tidigare varit tillskrivet Frans Hals och senare Jan de Bray.



Frieriet,  Judith Leyster, 1631

Mauritshuis, Haag, Nederländerna

I målningen Frieriet skildrar Leyster hur en kvinna struntar i sin "friare" och hans ovälkomna uppvaktning och avvisar hans, med mynt fyllda, framsträckta hand.

Serenade Judith Leyster, 1629

Rijksmuseum, Amsterdam, Nederländerna

Henns målnngar såldes som arbeten av den store mästaren ända till en konsthistoriker i slutet av 1800-talet lyckades dechiffrera hennes tidigare olösta monogram. Hon signerade sina målningar med ett J och ett L med en stjärna, Leyster betyder "ledstjärna".

Hon anses vara influerad av konstnären Frans Hals och brodern, konstnären Dirck.

 

Jolly Toper, Judith Leyster, 1629

Frans Halsmuseum, Haarlem, Nederländerna

 

Mest produktiv var Judith Leyster under några år innan hon gifte sig år 1636.  Därefter tog hon mest hand om hushållet och barnen (minst fem), när hon inte assisterade sin man Jan Miense Molenaer som var konstnär.

Judith Leyster föddes 1609 i Haarlem och dog 1660 i Heemstede, Nederländerna.

Wanja Djanaieff, en färgstark formgivare!

Om det är någon formgivare i Sverige som ska få epitetet "färgglad" så är det Wanja. Hon har med sin färgsprakande palett satt både sig själv och Sverige på kartan när det handlar om god textil formgivning och har genom sitt nytänkande varit en av förgrundsgestalterna inom sitt område.

Svan, tygtryck, 1967

Som nittonåring och utbildad på Konstfack började hon sin bana på Almedahls, där hon bland mycket annat skapade det naivistiska mönstret "Svan".

Tyg "I bersån", 1972

Himmel och Helveteduken

Klässbols Linneväveri, 2004

”En väktare”, fårskinn

Med fötterna i den traditionella myllan har hon inspirerats och utvecklat många olika material och tekniker. Hon målar direkt på skinnet där det vegetabilgarvade skinnet tillsammas färgen ger detta resultat.

Som scenograf har Wanja Djanaieff haft ett flertal uppdrag. Nyligen iscensatte hon minnesutställningen av

 Karin Larssons födelse som är 150 år sedan.

Textiltryck Hommage till Karin Larsson

2009

Till utställningen skapade hon en duk som hyllning till Karin som trycks hos  Frösöhandtryck.

 Utställningen visas i konsthallen Kvarnen intill Lilla Hyttnäs i Sundborn.

Bord i Wanja Djanaieffs design för ett svenskt företag.

Ett annat material som hon arbetat med som formgivare är betong.

Dammsugare "Victoria"



Inför det kungliga bröllopet fick Wanja i uppgift att färgsätta några produkter åt ett annat svenskt företag.

Ofta får hon beställningsjobb. Något speciellt att formge. Ett företag ville att hon skulle formge en produkt, passande till jul, som de kunde tillverka i sitt svenska företag.

Något juligt blev det inte men en istället en flagga för högtidliga tillfällen.

Flagga formgiven för Svensk Slöjd

Förutom alla konstnärliga uppdrag, har Wanja har erhållit ett flertal stipendier och priser.

Hon har haft läraruppdrag på Konstfacksskolan och även arbetat som  professor vid institutionen för textil formgivning där.

Tillsammans med sin son, Niklas Djanaieff, har hon skapat filmen "Näsduken, En Textil Historia".

Hon hör till den lilla skara som har en inkomstgaranti från den svenska staten.

Harmonika" Hellinne, Klässbols Linneväveri

Mönstret "Harmonika"  leder fram till Formexmässans Formidable Grand Prix, 2004.

Se rött!

Rött är den färg hjärnan registrerar snabbast av alla färger - det tar bara 0,02 sekunder

Röd, en färg som har sin egen symbolik i olika kulturer och samhällsklasser.

Demokitos från Efesos skildar på 500-talet f. Kr. hur klädprakten var i de olika joniska städerna. En av de vanliga färgerna var den röda.

Olika röda färger fick man från kermessköldlusen och  krappväxten, där krappen var den vanligaste. Med krappen kunde man få fram många olika nyanser, allt ifrån orange till mustiga brunröda toner. Material som var tacksamma att färga var ull och silke som tog upp åtskilligt av pigmentet och därmed fick en klar färg.

De gamla grekerna ansåg att den röda färgen var agressiv och därför fick det krigande manskapet gärna ha röd färg på sina tunikor. Dessutom var det krigsgudens färg.

Liberty Leading the People (28th July 1830) 1830

Olja på duk, 260 x 325 cm Eugène Delacroix, Louvren, Paris

I politiska sammanhang har rött varit och är en kampfärg och även kommunismens och socialismens färg. 

De romerska kejsarna visade sin makt genom att ha kläder färgade i purpur, en färg som symboliserade levrat blod. Detta fick kejsaren att göra sig själv till symbol för det mäktiga romerska imperiet, som en vandrande triumfbåge.

Burgunds flagga

Vid hovet i Burgund kunde man utläsa en kvinnas rang utifrån färgen på hennes kläder. De förnämsta damerna klädde sig i klara rena färger, som scharlakansrött och purpurrött. Den röda färgen fanns också i flaggan.

Japan har valt att ha den röda cirkeln i mitten av sin flagga och låta den symbolisera solen.

Rött är en festfärg.

En gång om året är det Oscarsgala. Då går kändisarna i på "den röda mattan".  Symboliken är tydlig, det är speciellt inbjudna  filmstjärnor som får gå på mattan medan värlspressen står redo vid sidan om för att knäppa bilder på stjärnorna.

Skåderspelerskan Amy Adams vid Oscasgalan

Som färg på klädesplagg anses rött vara mycket sensuellt och sexigt.

Inom teatern har man använt den röda färgen för att symbilosera jägarens roll. Han, för det var oftast en han, bar en röd schal rullad över vänstra armen.

Numera har jägaren en röd/orange detalj på hatten för att synas tydligt i skogen.

Vallmoblom, 1873 Claude Monet,  Musée d'Orsay, Paris.

Röda blommor mot en grön bakgrund. Båda är grundfärger och dessutom komplementfärger. Det gör att de förstärker varandra och blir ännu klarare och tydligare.

Den röda färgen förknippas ofta med fara eller varning. En röd punkt på vattenkanen tolkar de flesta som varmt vatten.
 
 

 Rött används i trafiksignaler. Rött ljus innebär "stanna".

I uppslagsboken srår det att ordet röd kommer från det fornnordiska rauðr.
Detta har har sin rot i det urindoeuropeiska ordet *reudʰ-ó- med motsvarigheter i latin ruber, grekiska ἐρυθρός (eruthros) sanskrit रुधिर (rudhira).
 Det ryska ordet rdet',  betyder rodna. I svenskan kan man säga "röd som en pion" och menar därmed att rodna.

Röd, röd är kärleken!