Ljunghed, Laholms kommun
Bild Länsstyrelsen
Stickningens spridning till Sverige kom söderifrån och spreds både öster- och västerut, till Gotland såväl som till södra Halland.
Östa Halland, som då var en gränstrakt mellan Sverige och Danmark hade utstått många krig, stora delar av skogen var skövlad och det som återstod var ljunghedar och drivande sand.
Det var kargt och fattigt.
Vallens säteri
Bild: http://www.laholm.se/naringsliv/
Under 1650-talet gifte sig godsherren vid Vallens säteri i Våxtorp med Magna Brita Cracau som kom från Holland. Hon och hennes medföljande tjänstefolk lärde ut stickningens teknik till de underlydande på godset.
Stickningen kom att få en stor roll i dessa karga områden och var ofta den enda kontanta inkomsten man hade i familjen. Det var vanligt att kvinnor från södra Halland under vintern, då det var små möjligheter till inkomster, vandrade ner till Skåne där de gick från gård till gård och åtog sig arbeten genom att sticka främst tröjor och strumpor.
Bild: Nordiska museet
Strumpstickningens volym och kvalitet spred sig och blev vida omtalat av resande. Alla i familjen stickade, kvinnor, barn och män.
I dessa trakter har det stickats strumpor till armén under många år.
Ett exempel är under kriget 1756-1763 då det levererades 24 000 par strumpor från Våxtorps socken.
Så sent som 1914 levererades det strumpor till armén.
Bild: http://soraouji.com/Tags/bingestickning
Stickning kallas i dessa trakter för
binge. Att sticka är att
binga kommer av ordet binda och är det dialektala ordet för att sticka.
Ett sätt att sprida försäljningen av binget var genom Västgötaknallar och förläggare som köpte upp stickade varor och hjälpte till att sprida binget så att det blev en massprodukt. Större delen av de varor som såldes var enfärgade av ofärgat garn men även mönsterstickat i flera färger eller mönsterstickat med räta aviga maskor, förekom.
Ull
Bild: http://gardsdrift.no/n%C3%B8kkelord/sau
Under början av 1800-talet bildades Hushållningssällskapet där man börja intressera sig för tillverkning och handel av binget. Ull inköptes från Danmark och lämnades ut till allmogen. De skulle spinna garn och sedan sticka tröjor. Mängden ull var snålt tilltagen så även lönen. Tio skålpund ull, 4,25 kg, skulle räcka till sex manströjor. För allt arbete från ull via kardning spinning och tvinning till de färdiga tröjorna betalades tre kronor.
Målning avKilan Zoll
Bild: https://www.bukowskis.com/sv/auctions/
Så småningom, när skickligheten var uppdriven och så även lönen, blev kvalitén lidande. Tjockare stickor, lösa maskor och dålig ull gjorde plaggen sladdriga och fula. Inte ens valkning hjälpte. Man sade att jordbruket försummades eftersom stickningen gav bättre utdelning.
Kanske var de detta som gjorde att stickningen mot slutet av 1800-talet gick mot sitt slut.
Bild: http://soraouji.com/Detail/bingestickning/BJ0X_3fhcFd
Halländska Hemslöjden har lagt ner för flera år sedan men skam den som ger sig. Garnet finns att köpa i
den lokala garnbutiken. för den som vill veta mer finns det en nyutkommen bok om binge som finns i samma butik.
Nu är binget på uppgång igen!
