En liten kråka kan vara viktig!

Bild: Hjelms förlag

Vårt alfabet, våra bokstäver, hur skulle vi klara oss utan dem? Vi lär våra barn när de är relativt små, en bokstav i taget. Vi ritar med handen, vi ljudar, och vi repeterar och ritar och ljudar samtidigt, allt för att de ska lära sig, en bokstav i taget.
Vi lär dem att lägga samman ljuden och läser enkla ord för att de ska förstå sammanhangen. En del klarar koden snabbt medan andra behöver mer tid men de flesta lär sig. det är en förutsättning i vårt samhälle, att kunna läsa.

Hieroglyfer i relief på en av pelarna till Sesostris I:s (1971–29 f.Kr.) kapell i Karnak.

Här framförs välgångsönskemål och löften om långt liv. Bild: Teknik, människa, samhälle

 

I Egypten var man tidigt ute att försöka sig på skrivtecken, det blev hieroglyfer. När de uppstod vet man inte men förmodligen 4000-5000 år f.v.t. kanske fick de sina skrivtecken från sumererna.
Andra som var tidigt ute var babylonierna som hade ett tecken för varje stavelse. Att vi känner till detta beror på att de använde sig av sten när de högg sina symboler.

Bild: Tahirfarrath.wordpress.com

Flera kulturer ha relativt samtidigt försökt utveckla ett skriftspråk.
En av dessa kultuer är fenicierna som  hörde hemma i östra Medelhavet. Under perioden 1000-700-talet f.v.t. var det de som skapade de första symbolerna till våra skrivtecken, som sedan grekerna tog över. Närmare bestämt var det femton versaler som grekerna adopterade och sedan lade till nio egna. Det blev tjugofyra.
Ur det grekiska utvecklades det ryska och det latinska alfabetet.

Kyrilliska alfabetet

Bild: Bloggen Kälek lust och längtan

Romarna lånade och vidareutvecklade bokstäverna och snart var det latinska och senare romerska alfabetet var klart.  
Att bokstäverna ser ut som de gör beror till stor del på de material och verktyg som användes, sten och mejsel.
Om man bortse från Å, Ä och Ö som är nordeuropeiska, så är alla bokstäver förutom G, J, U och W från tiden då vår tideräkning började.

Bild: Boken Alfabetet av Leif Zetterling
Forskarna tror att bokstaven A har sitt ursprung i det feniciska ordet alef  som betyder oxe. Bilden illusterar en oxes huvud med horn med det utdragna strecket som syboliserar oket. Kring år 700 f.v.t. vände grekerna på tecknet och kallade det alfa. Med  romarna förfinade det och förkortade namnet till A.
Denna symbol, A,  har stått för samma ljud och sett likadan ut i cirka tvåtusen år!

Bokstaven A och dess utveckling

Bild: Boken Alfabetet av Leif Zetterling

Återbruk = miljötänk!

Återbruk är ett ord som ligger i tiden.
Annat var det för ett antal decennier sedan, då hette det "slit och släng". Använd det du har och när det är slitet eller trist så släng och köp nytt.
Det var många som hakade på. De köpte och de slängde.
Vad kom varorna ifrån, inte många visste. Hur var arbetsmiljön för de arbetare som gjorde jobbet och hur långa var transporterna? Inte heller det var det många som funderade på. 
Det gällde att konsumera för att hålla takten och stilen.
Dessutom försvann soporna när de hamnat i soptunnan.
Trodde man.

Foto: Alma Johansson NTSE

Vad har hänt sedan dess?
Vi kan dagligen läsa om olika miljöproblem. Är det inte pråmar som far runt med sopor som ingen vill ha så är det giftskandaler eller ohållbara arbetsmiljöer för arbetare i tredje världen.

Läste i dagens tidning att varje svensk köper 15 kilo textil årligen. Femton kilo!! Inte nog med det, vi slänger åtta kilo årligen! Det betyder att varje svensk ökar på sitt textila förråd med sju kilo textil varje år.

Tänk om alla sju miljarder människor på denna jord skulle leva så. Då behövde vi tre jordklot för att det skulle gå runt. Tanken svindlar.

Kan jag slå det ifrån mig och tänka att det är OK eftersom nu inte alla lever så. Eller??

Det är här återbruk och miljömedvetenhet kommer in. Bra för samvetet men är kanske också bra för plånboken.

Inte nog med att det är både ekonomiskt och miljömässigt fördelaktigt att återbruka det är dessutom trendigt.

Väska dekorerad med olika återvunna tyglappar. År 1859

Återbruk är egentligen inte nytt. Innan "slit-och-slängmodet" sköljde över oss så återvann man. Inte för att det var trendigt utan för att det var nödvändigt. Vi behöver bara gå tillbaka till åren kring första världskriget för att möta en mycket mer respektfull inställning till materiella värden. Man satte en ära i att lappa laga och spara och även om tingen var nötta och slitna så ägde de ett återbruksvärde.

Omsydd kavaj   Bild: Textila inslag.

Vad kan jag göra? Vad kan vi göra?

Kanske börja med att ändra inställning. 

 Inte byta ut för att byta upp.

Använd det som finns ett tag till.

Gör om eller fixa till / pimpa.

Skänk användbart till insamlingar.

Köpstopp?!

Man brukar säga att Rom byggdes inte på en dag så är det men det är bättre att göra något än inget.

Om vi alla tillsammans gör något litet så kan det bli något stort!

Bild: Umeå kommun

Kulturarv så in i Norden!

Det är lätt att förundras över hur människor hade det förr i tiden. Hur gjorde de när de skapade sina vackra välgjorda hantverk?

För en tid sedan utkom Scandinavian Folklore av Laila Durán i handeln.
Boken innehåller bilder med dräkter från Sverige och Norge. Som titeln anger är texten skriven på engelska men också på svenska eller norska.
En fantastisk bok som man kan ha för att bläddra i och njuta av de vackra bilderna eller att inspireras av till att skapa något eget.
Tyvär har informationen om denna bok varit alltför tunn för den är verkligen värd all uppmärksamhet.

En bra presentbok!

Scandinavian Folklore ISBN 978-91-633-8318-2

P.S. Den 24 april var det pressrelease på Scandinavian Folklore II

Länk för den som vill veta mer.

http://toarpsdrakt.blogspot.se/

Nanna Bendixson föregångare för dagens barnboksförfattare!

Nanna Bendixson gjorde sig ett namn när hon skrev boken Skogstomten. Den var en föregångare till Elsa Beskows Tomtebobarnen.
Skogstomten handlar om två barn som går vilse i skogen och möter en tomte. 

Bild: Åbo akademis bibliotek

Nanna Bendixson växte upp i Stockholm som dotter till den kände publicisten, politikern och chefredaktören August Sohlman som var en föregångare och förespråkare för kvinnans rätt. I familjens vänkrets umgicks målaren August Malmstöm och Ellen Key.
Trots att fadern dog då Nanna var endast fjorton år fick hon möjlighet att som sjuttonåring studera på Konstakademin, där också en av hennes systrar gick en tid. Nanna studerade där i två år men avslutade sedan sina studier, troligen p.g.a. giftermål.

Bild: Åbo akademis bibliotek

Som gift kvinna förväntades Nanna, numera Bendixsen, att vara maka och mor.

I hela sitt vuxna liv umgicks Nanna och maken med bokförläggare och konstnärer som Hanna och Georg Pauli, Gerda och Richard Bergh. Trots detta ledde bekantskapen och den tidigare utbildningen aldrig till några fler böcker.
I Svenskt konstnärslexikon kan man läsa att Nanna Bendixson målade porträtt, akvareller och barnporträtt och man tror att dessa målningar hamnade i bekantskapskretsen.

Bild: Åbo akademis bibliotek

År 1890 började hon som barnboksrecensent i Aftonbladet, örmodligen för att bodern blev ny chefredaktör. Det var inget heltidsarbete uan snarare en uppgift som hon tog sig an inför varje jul.

Trots att hon förmodligen var den första som kunde kalla sig barnboksrecensent blev hon inte heller här speciellt uppmärksammad.

Hon hade kvar denna uppgift till ett år före sin död år 1923.

Hon blev sextiotre år gammal.

Nanna Bendixsen efter pastell av Hanna Pauli

Den lilla svarta!

Coco Chanel

1926 var året då Coco Chanel lanserade Den lilla svarta. Tidskiften Vogue gjorde en jämförelse med Henry Fords kända bilmodell T Forden.

Vogue förklarade att den vadlånga klänningen var enkel, och endast dekorerad med några få diagonala linjer. Den passade i princip alla kvinnofigurer och fungerade i alla sociala klasser. Och precis som T Forden så kom den bara i en färg, svart.

Coco Chanels första lilla svarta var en knäkort klänning i sammetsmuslin. Till den bar hon klockhatt och handskar. Det är ett plagg som man piffar upp med pärlor eller en scarf när man vill känna sig chic. Coco Chanel använde själv gärna stora oäkta pärlhalsband.

 

Audrey Hepburn

Den lilla svarta är ett begrepp som står för elegans och lever kvar från den tid då kvinnor hade ett fåtal plagg i garderoben. Då var det viktigt att tänka praktiskt och ekonomiskt. Ekonomin avgjorde tygkvalitén som kunde vara linne eller yllecrêpe.

En klassisk variant är den ärmlösa dress som skapades av Hubert de Givenchy för Audrey Hepburn till filmen Frukost på Tiffany's från 1961.

Klänning från 1870. Bild: Evan Michelson

Under den viktorinska tiden var svart en färg som användes som sorgkläder. Den kvinna som blivit änka skulle vara svartklädd länge, gärna flera år.

Svart har också varit männens färg. Präster, advokater och andra män på samhällets topp har alla burit svart.

Under renässansen var spanjorerna ledande inom modet. De hade en förkärlek för svart som stod för det seriösa. Inget glitter och glam här inte.

 

Christian Dior, The New Look

Flera designers skapade sin tolkning av den lilla svarta. När Chrisitan Dion lansedade sin The New Look  spreds den över världen som en löpeld. Tyvärr var den inte lika bekväm att bära då skärningen krävde korsett och styv behå.

 Mary Quant slog igenom på 1960-talet med sina minikjolar och hotpants och med en ny variant av den lilla svarta.

Med en kavaj och lågskor känner man sig bekväm på kontoret. Kombinerat med ett par skyhöga pumps kan man lätt känna sig oemotståndlig. Den lilla svarta smickrar de flesta kroppsformer och så syns inte fläckar så lätt. 

Bild: Little black dress art

När den lilla svarta lanserades skrev man i Vogue att den lilla svarta kommer att bli ett slags uniform för alla kvinnor med smak.



Karin Björquist, bruksvarans mästarinna!

Matservis Vardag

Att formge bruksvaror för hushållet innebär att komma in hos människors allra innersta. En av dem är keramiker Karin Björquist. Hon anställdes på Gustavsberg 1950 och arbetade där i över fyrtio år, de sista åren som konstnärlig ledare.

Många är de som vuxit upp med hennes väldesignade matservis Vardag som var i produktion mellan åren 1957-1973.
Om det är någon som stått för epitetet "vackrare vardagsvara" så är det Karin Björquist då hon kombinerade bruksvaran med det estetiskt sköna.

Igloo Bild: En samlare i Stockholm

Hennes första design var teservisen Igloo som kom ut 1951. Dekorationen är i en färg med relief  som dekoration, vilket gör servisen ekonomisk i tillverkningen då man inte behövde en dyrbar dekorbränning.

 Kobolt  1952-1953 Bild: Bukowski.

Karin Björquist räknas till en av 1900-talets mest betydande svenska formgivare och keramiker och det är främst genom de många serviserna hon har nått den stora publiken.

Nobelserrvisen Bild: Lauritz.com

1991 designade hon Nobelservisen i benporslin som togs fram till Nobelstiftelsens nittioårsjubileum.

Nobelservisen är postmodern och rymmer influenser från Versailles överdåd, Arthur Percys 1920-tal och japanska cermonier.

För Nobelservisen belönades hon med priset Utmärkt Svensk Form, av föreningen Svensk Form. Året var 1992.

Numera sker produktionen i Korea.

Svart Ruter  kom 1953 Bild: Hannas blogg

När hon skapade serien Kobolt hade hon nytta av att hon lärt sig använda fyrkantspenslar på Konstfack. Denna kunskap tillsammans med erfarenheten av att ha målat fajans på Gustavsberg i slutet av 1940-talet medförde att hon målade direkt på det obrända godset, precis som med fajansen.

Röd kant, Gustavsberg Bild: Bukowskis Market

En annan är Röd kant i flintgods, från 1968 med en alldeles speciell design. Den ansågs av många vara det bästa som hänt på länge inom brukskonsten. En solitär med sina sexkantiga fat och tallrikar efter kinesisk modell. De kantiga skålarna påminde om de rymdskeppsdelar som seglade viktlöst i televisionerna. Kaffe-tekopparna med sina facetter stod fritt på flata fat och var oerhört radikalt för sin tid.
Kända designers som Ettore Sottsass och Sir Terence Conran köpte mängder av detta porslin när de besökte  Gustavsbergsbutiken i Stockholm.
Servisen Röd kant tillhör de eftertraktade och en liten mjölkkanna kan kosta upp mot 1 000 kr på en auktion.

Zoom Bild: Nationalmuseum

1960-talet innebar popkonst, det nya fria förhållningssättet till det mesta. Ekonomin blomstrande och gamla traditioner skulle brytas.
Vid denna tid, 1968,  fomgav Karin Björquist även en plastservis i klar orange färg med namnet Zoom.

 .

Detalj av konstverk, Karin Björquist Bild: SL Stockholm

Karin Björquist har utförd en rad keramiska arbeten till offentlig miljö som i tunnelbanestationen Mariatorget i Stockholm.

Hon arbetade också med en studiopoduktion i sin ateljé i form av fat, kakel, öppna spisar, krukor för utställningar och specialprojekt.
Andra podukter som hon formgivit är tapeter för Duro och KF Interiör samt en damastduk.

Blomkruka ,  Karin Björqvist Bild: Aletorp Antik

Karin Björquist har alltid haft en förkärlek för blommor vilket medförde att hon gärna arbetade med blomkrukor. 
Andra områden som hon provat på är kakelugnar. Sådana har hon ritat för ambassader och enstaka privata beställare men hon har också gjort en modell som togs fram för serieproduktion.

Karin Björquist arbetade för Gustavsberg i mer än 45 år.
Sammanfattningsvis kan man säga att från lärlingsplatsen hos Kåge 1946, genom guldåren för svensk konstindustri till positionen konstnärlig ledare på Gustafsberg och till sist professor och hovdesigner tills att hon blev pensionär finns hon förmodligen på ett eller annat sätt i de flesta hem.

Bild: Agaton

Karin Björquist, född 1927 i Säffle, är en svensk keramiker och formgivare som verkade i över 40 år på Gustavsbergs porslinsfabrik.

Utmärkelser:

Guldmedalj vid Triennalen i Milano 1954

Lunningpriset 1963
Prins Eugens medalj för "framstående konstnärlig gärning" 1982
Nobelservisen belönades 1992 med Utmärkt Svensk Form av föreningen Svensk Form
Representerad på flera museer i världen.

Karin Björquist tilldelades professors namn 1992.

Mameluck på dig!

Bild: Wikipedia

Mamelucker.
Det för sin tid optimala underplagget för damer och barn var populärt under 1800-talet.

Bild: Gertrude mamelucker

Mamelucker var byxor med ben som når ner en bit på låret. De bars över underbyxor, gördel eller strumpebandshållare, eller vad man hade, för att täcka hud som annars skulle varit synlig.

Bild: Meinto

Mameluckerna var ofta smyckade med broderier och ibland också spetsprydda. Tyget var gärna tunt vitt  bomullstyg som kändes skönt mot kroppen. Ibland förekom det knappar i midjan, detta för mamluckerna då var lättare att dra över stussen. Längst ner i benet fanns ett band för att hålla tyget på plats och för bättre passform.

Handsydd spets. Bild: Aunt Molly

Dagens nya mamelucker är sydda på maskin och dekorerade med maskingjord spets.
Äldre mamelucker var handsydda från början till slut. Det som skulle bli spetsen var ett tyg där mönstret ritades upp och sedan syddes stygn efter stygn, gärna langett, för att därefter klippas rent i kanten så att överflödigt tyg kom bort.
Detta var ett arbete för kvinnor med god syn och gott om tålamod.
De fanns de som hade detta som yrke och sydde på beställning medan andra sydde till sig själva.

Bild: cowgirl.nu

Det finns mamelucker att köpa än idag men de är gjorda i ett material som är anpassat till dagens behov.
Ett exempel på materialblandning kan vara 65% polyester, 35%  bomull. I midjan finns gummiband och även nedtill på benen och en brodyr i benets nederkant.

Bild: Leggings.se

För dagens kvinnor är det vanligast med leggings i olika material och benlängd men då är det inte längre mamelucker och bärs inte längre för att täcka utan för att visa!