Sent i höstas kom den. Den sista och tredje delen av Laila Duráns fantastiska böcker om folkdräkter från Sverige och Norge. Boken är som ett smycke för vilket tv-bord som helst. När olika tv-serier är för många, för långa eller rent av tråkiga är det bara att plocka upp boken och bläddra för att njuta av de vackra bilderna.
När ögat har fastnat för något är genast nyfikenheten framme och man vill veta mer och det får man.
Om dessa hälsingska dräkter får man veta att folklig stickning ofta förknippas med Hälsingland i Sverige och Setesdal i Norge. Redan i slutet av 1700-talet var de så speciella rödbottnade tröjorna vanliga för både män och kvinnor, i dessa trakter, att bära till folkdräkterna.
Dräkter från Hälsingland,
Bild: Laila Durán, Scandinavian Folklore III
När ögat har fastnat för något är genast nyfikenheten framme och man vill veta mer och det får man.
Om dessa hälsingska dräkter får man veta att folklig stickning ofta förknippas med Hälsingland i Sverige och Setesdal i Norge. Redan i slutet av 1700-talet var de så speciella rödbottnade tröjorna vanliga för både män och kvinnor, i dessa trakter, att bära till folkdräkterna.
Ingelstads härad, Skåne
Bild: Laila Durán Scandinavian Folklore III
I delar av det konservativa Skåne sydde man om de vuxnas slitna kläder till barnen. Pojken har en hellång kolt med ett förkläde som har broderier i hålsöm och korsstygn. Bröstlappens kortsidor är dekorerade med knypplad spets.
Hans mössa är en 18-rumma-mössa d.v.s. den består av arton delar, kilar såväl som rutor. Alla sömmar är dolda av smala röda band. Modellen har använts över stora delar av Norden sedan medeltiden.
Flickan har en något kortare kolt och skor i empiremodell eller ballerinamodell som är nutidens ord.
Toarpsdräkten
Bild: Laila Durán, Scandinavian Folklore III
Denna stillsamma bild skulle kunnat vara en målning av Vermeer. Den visar hur kvinnor bar halslin och dok. Ett senmedeltida mode som finns kvar i några få områden i Skandinavien. Dessa ålderdomliga huvudbonader finns fortfarande kvar i flera skånska dräkter, i Vingåkerdräkten och i den norska Hardangerbunaden. Vita tunna linnetyger representerade själslig renhet.
I en medeltida kyrklig skrift förklaras att : "Slöjan var given kvinnan av Gud som ett tecken på hennes underkastelse till mannen."
Lusekoftor från Setesdal, Norge
Bild: Laila Durán, Scandinavian FolkloreIII
Bild: Laila Durán, Scandinavian FolkloreIII
De världsberömda norska lusekoftorna har varit i bruk sedan mitten av 1800-talet. Förr i världen spann man garnet hemma på gården, då var det natursvart och naturvit som användes. När det blev möjligt att köpa garn använde man infärgat svart och blekt vitt garn.
Den nedersta delen på tröjan är oftast vit medan nederkanten på ärmen, manschetten är av svart kläde, broderad med ullgarn med en grön kant. Manchetten är dessutom dekorerad med silverknappar.
Visst vill du veta mer om den Skandinaviska halvöns olika folkdräkter och bunader!
Gå till biblioteket och låna den eller önska boken i present. Den är du värd!
Bild: Laila Durán,
Scandinavian Folklore III
Länk till författarens hemsida med info om fler böcker som kommer ut i dagarna.
Fantastisk design! Tack för inspirationen! Jag ska verkligen låna boken! Passar perfekt då Flickan F ska sy upp couture på temat folklore.
SvaraRaderaAllt var inte bara sämre förr :-)
SvaraRaderaJag hittade första boken av Durán på ett bibliotek av en händelse först förra året. Blev hänförd. Nu ska jag leta efter denna. Tack för tips!