Jon-Lars i Långhed hör till de hälsingegårdar som finns med i världsarvsnomineringen.
Hela byn Långhed är med som skyddsområde sedan den tidigare nomineringen.
Bild: Klas-Göran Sannerman
Det är inte för inte som man i Hälsingland kan stoltsera med stora vackra gårdar som numera inräknas till UNESCOs världsarvlista. Dessa pampiga träslott hade så stora ytor att man ofta hade övervåningen stående oanvänd och bara öppnade upp till fest.
Här fanns möjlighet att smycka sitt boende som hos herrskapet vars interiörer man sett eller hört talas om i den stora staden.
äggarna målades med schablon eller landskapsmotiv, gärna i rokokostil. Spisen marmorerades så att den nästan såg ut som marmor från Carara och sängarna bäddades upp med sängkläder dekorerade med finaste broderier.
äggarna målades med schablon eller landskapsmotiv, gärna i rokokostil. Spisen marmorerades så att den nästan såg ut som marmor från Carara och sängarna bäddades upp med sängkläder dekorerade med finaste broderier.
Bild: Ur boken Lin o Linne, förf. Ewa Kewenter, bild Ralf Turander
Allt detta krävde arbete, arbete och återigen arbete.
När det var dags, strax efter jul, packade man linnevävnader, lingarn, hantverk och djurhudar för att sedan fara ner till Stockholm och sälja sina varor. För den som hade plats kvar i släden kunde man också ta med sig grannens varor. Det gällde att packa noggrant så att så mycket som möjligt fick plats. Strax över fyrahundra kilo var max, sedan orkade inte hästen. Att färden söderut gick på vintern var av praktiska orsaker. Männen kunde undvaras på gården och slädföret brukade vara bra. 
Schablontryckta tapeter från Hälsingland Bild: Ralf Turander
Det var viktigt att ha ett pass när man skulle ut på resa annars kunde man bli tagen för stråtrövare. Resan ner till Stockholm tog tre veckor, tre mil om dagen.
Väl nere i Stockholm såldes varorna på Hötorget i öppna stånd. De som hade linnelärft att sälja kontaktade gärna ståndspersoner eller sålde till lärftskramhandlaren.
När allt var sålt var det dags att fara hem. Många av försäljarna var skeptiska till sedlar och kontanter och och ville gärna idka byteshandel. I bagaget stoppade de kaffe, te, tobak siden silver och andra dyrbarheter. På hemvägen fanns risk för att utsättas för stråtrövare så det gällde att stoppa undan det som hade värde. Ett knep var att gömma pengarna för stråtrövare genom att frysa ner dem i vattenhinken som hästarna vattnades med.
Herrstugan var en festlokal på bondgården/museet, här hölls bröllop och gravöl, här dukades julbordet. Museets herrstuga kommer från gården Mickels i Nansta. Till vardags var den ett ouppvärmt förråd, ofta klädkammare. Inredningen är målad av Erik Ersson 1758. Han kallas snickarmålaren och arbetade i en färgrik och elegant stil. Det tredelade taket är fyllt med stiliserade rosor och märkliga fåglar medan väggmålningarna visar berättelsen om den förlorade sonen, ur Lukasevangeliet. Bild: Bonny Sjöblom/Hälsinglands Museum
Arbetet med linet gav tillbaka en arbetsaristokrati som skapade västånd för hela bygden. Ekonomin var god och man hade möjlighet att leva upp till de inredningsideal som kom från Stockholm. Väl hemma kunde man beställa möbler från den lokale snickaren men efter de ideal som fanns i staden. Udda saker köptes med därifrån och dessutom gav handeln möjlighet till ett riktdräktskick.
Än idag står flera av hälsingegårdarna kvar och det är bara till att beundra allt arbete och kärlek som lagts ner på dem. Många av gårdarna står öppna för besökare under sommaren.
Åk gärna dit!
Bild: Länsmuseet i Gävleborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar