Krigstidskläder!



Bild: Wikipedia

Under andra världskriget var det brist på det mesta och för att kunna handla varor behövdes ransoneringskort. Detta gällde även textilvaror som som blev en bristvara.

Det fanns formgivare som hade som nisch att skapa modeller som krävde en liten mängd tyg men som var eleganta. Detta medförde att kjolarna hade åtsittande midja, blev kortare och täckte nätt och jämt knät.
Det var praktiskt med kjol och blus då det gav en viss frihet till variation av över- och underdelar.

För den som hade möjlighet till den nya sällsynta lyxen att äga en cykel gav den korta kjolen en en rörlighet som underlättade vid trampningen.

1941

Bild: Dorothy Lamour

London 942. Notera gasmaskväska på axeln.

Bild: Fourhundred years of fashion

Klänningarna var korta och smala och en aning präktiga. Dräktjackan och kappan hade relativt vadderade axlar, gärna med axelklaffar och bälte i midjan.Tygerna var robusta och varma.

Damhatt av tidningspapper

Hatten var ett måste, gärna fantasifull. Materialen berodde på tillgång, för efterfrågan fanns. Det fanns de som t.o.m. hade hattar av tidningspapper.

Frisörerna hade ofta strömavbrott så en behandling där kunde ta tid. Då blev turbanen en ersättning att gömma håret i.



Bild: Whats´trending now



Många modehus stängde under denna tid men de få som var kvar fick sina flesta uppdrag av politiska makthavareoch dess familjer.

Bild: Modets historia

Alla knep var tillåtna!

För den som ville vara fin gick et bra att gå in till skoaffären och få "strumpservice". Det innabar att man med en ögonbrynspenna målade en linje på benet för att det skulle se ut som en söm på strumpan.

Den som hade ett par strumpor var extra rädd om dem. Om det skulle gå en maska kunde men lämna in dem för lagning eller själv göra ett försök. Då var det bra att ha lång hår  i "strumpfärg".

Det innebar att ta ett passande hårstrå och fixa maskan själv.

  Även skor var en bristvara och för att köpa nya eller reparera så behövdes ransoneringskort, så det gällde att putsa och sköta om dem.  Om de var slitna kunde skomakaren förlänga livet på dem lite till genom att sätta på tåjärn!  



Simone de Beauvoir har i sin självbiografi De bästa åren sagt:

Det innebar faktiskt en avsevärd ansträngning att inte helt förfalla.För att reparera skor behövde man rasoneringskort. Jag nöjde mig med trätofflor som just kommit ut på marknaden....."