måndag 29 oktober 2012

Krigstidskläder!


File:Ransoneringskort agg.jpg
Bild: Wikipedia

Under andra världskriget var det brist på det mesta och för att kunna handla varor behövdes ransoneringskort. Detta gällde även textilvaror som som blev en bristvara.



Det fanns formgivare som hade som nisch att skapa modeller som krävde en liten mängd tyg men som var eleganta. Detta medförde att kjolarna hade åtsittande midja, blev kortare och täckte nätt och jämt knät.
Det var praktiskt med kjol och blus då det gav en viss frihet till variation av över- och underdelar.
För den som hade möjlighet till den nya sällsynta lyxen att äga en cykel gav den korta kjolen en en rörlighet som underlättade vid trampningen.


1941
Bild: Dorothy Lamour



London 942. Notera gasmaskväska på axeln.
Bild: Fourhundred years of fashion


Klänningarna var korta och smala och en aning präktiga. Dräktjackan och kappan hade relativt vadderade axlar, gärna med axelklaffar och bälte i midjan.Tygerna var robusta och varma.



Damhatt av tidningspapper


Hatten var ett måste, gärna fantasifull. Materialen berodde på tillgång, för efterfrågan fanns. Det fanns de som t.o.m. hade hattar av tidningspapper.
Frisörerna hade ofta strömavbrott så en behandling där kunde ta tid. Då blev turbanen en ersättning att gömma håret i.


Bild: Whats´trending now

Många modehus stängde under denna tid men de få som var kvar fick sina flesta uppdrag av politiska makthavareoch dess familjer.

Bild: Modets historia

Alla knep var tillåtna!
För den som ville vara fin gick et bra att gå in till skoaffären och få "strumpservice". Det innabar att man med en ögonbrynspenna målade en linje på benet för att det skulle se ut som en söm på strumpan.
Den som hade ett par strumpor var extra rädd om dem. Om det skulle gå en maska kunde men lämna in dem för lagning eller själv göra ett försök. Då var det bra att ha lång hår  i "strumpfärg".
Det innebar att ta ett passande hårstrå och fixa maskan själv.


  Även skor var en bristvara och för att köpa nya eller reparera så behövdes ransoneringskort, så det gällde att putsa och sköta om dem.  Om de var slitna kunde skomakaren förlänga livet på dem lite till genom att sätta på tåjärn!  



Simone de Beauvoir har i sin självbiografi De bästa åren sagt:

Det innebar faktiskt en avsevärd ansträngning att inte helt förfalla.För att reparera skor behövde man rasoneringskort. Jag nöjde mig med trätofflor som just kommit ut på marknaden....."






måndag 22 oktober 2012

Med inspiration från det förflutna!



Bild: Solveig Hisdal, Oleana

Den som vill skapa textilt och behöver inspiration kan göra som Solveig Hisdal. Hon tog en djupdykning  i de norska museernas stora samling av folklig konst och omtolkade sedan, för att skapa nytt.



Bild: Oleana


I Bergen fanns det historiska museet som hade en egen avdelning med folkloristisk konst. Dit kom Solveig Hisdal gärna som barn. Där kunde hon stanna länge och njuta av alla mönster och färgprakt.
Det som inspirerat mest är gamla dräktliv i damast och brokad som hon förmedlar transformerar till nya plagg för vår tid.
Med detta i ryggsäcken och en mor som alltid hade alltid en stickning på gång är det lätt att förstå var hon fått sin inspiration.



Bild: Oleana

När hon designar ser hon till helheten. Förr i tiden var det en nödlösning för att förlänga plaggets livslängd
genom att sticka på en kant när den första blivit sliten.
För Solveig Hisdal är det viktigt att rätt känsla på plagget och därför klär hon gärna in kanterna på de nya plaggen genom att sy eller sticka en sådan i avvikande färg.



Bild: Oleana

Solveig Hisdals design kan man inspireras av i hennes bok Dikt i maskor. Där finns ett tjugotal beskrivningar från baby till vuxen, kvinna som man. Vill man dessutom ha exakta färger som boken visar så kan man ge sig ut på nätet och och leta. Där finns färdiga paket med garn och mönster som går att beställa från Norge.


 Bild: Oleana

Hon startade ett samarbete med företaget Oleana hösten 1992. Efter en tid var alla Oleanas nyheter designade av henne. Inte nog med det, när en ny kollektion är klar är hon med i hela processen från foto till katalogdesign.


Sjal 188

Tröja i ull o silke Bild: Oleana

Solveig Hisdal har fått ett flertal priser för sin design, bl.a. Merket for God Design från Norsk Designråd.
År 2000 mottog hon det högsta pris inom design, formgivning, konsthantverk och arkitektur som man kan få i Norge, Jacob Prisen.





För den som vill se mer av hennes design finns det filmer på You Tube där man kan söka på hennes namn och finna flera filmer med Oleanakollektioner från olika år.


Bok; Dikt i maskor, förf Solveig Hisdal
ISBN 9789153423041
Slut på förlaget men finns ibland på Tradera




Länk till Oleanas hemsida.

söndag 14 oktober 2012

Hemgift!

Bild: Nynäs slott

Förr i tiden hade en blivande brud med sig en hemgift till det nya hemmet. Ordet hemgift har använts länge och finns med i 1734 års giftemålsbalk. Den var fram till 1920 en bestämd term som användes i den svenska lagstiftningen.

Bild: Tradera

Kring 1960 gav Riksbanken och Svenska Slöjdföreningen ut en broschyr som berättade vad en ung brud förväntades medföra i det nya hemmet.
Det var en vägledning av vad som var lämpligt som start för dem som ville ansöka om bosättningslån.
Så här kunde en lista se ut:

12 st lakan.
12 st örngott.
2 dussin toaletthanddukar
½ dussin glashanddukar
1 dussin porslinshanddukar
½ dussin kökshanddukar
6 st dammhanddukar
4 st våffelhanddukar
1 st linneduk
1 st bomullsduk med servetter
1 dussin servetter
Bakduk, silduk, fiskduk
Grytlappar

Bäddutrustning
2 madrasser
4 kuddar
4 filtar
2 madrasskydd


Bild: Linne o lump

PUH!
Med denna lista i sin hand är det lätt att förstå att det kunde vara en hel del som behövde bosättningslån. För den blivande bruden kring 1960 fanns en lång planering för att hinna med att fålla och namna allt till den stora dagen. Hon ansåg sig säkerligen modern då hon köpte det mesta materialet färdigt men själv gjorde slutfinishen som fållning och namning. Annat var det för hennes mormor som troligen fick väva det mesta själv och dessutom, om familjen hade möjlighet,  hade med sig mycket mer i hemgift.


Bild: Lite enklare, blog


När man betraktar listan ovan är det lätt att tycka att det är mycket av det mesta.
Behövdes verkligen allt detta?
Förmodligen. Kring 1960 var det inte enkelt att tvätta. Kanske fick man vänta på en speciell tvättdag som inföll med jämna men långa mellanrum.
De flesta men inte alla kvinnor vid denna tid var hemmafruar som skulle sylta och safta så att allt togs tillvara.
Då behövdes silduk.
Många bakade både bröd och kakor, då behövdes bakduk.
Om det beställdes en halv gris så var det viktigt att kunna stycka köttet och packa det för att sedan gå bort till andelsfrysen.
Just det. Gå bort! Det var sällsynt att ha en egen frys hemma. Det blev tvätt då med.



Bild: Femtiotalsjakten

Porslinshanddukarna var fasta i sin struktur gärna av lin som sög upp fukten bra.
De fina glasen skulle torkas med en linnehdduk så att det inte blev några fibrer kvar på glasen. Blankt skulle det vara!
Toaletthanddukarna kunde vara bomull eller lin, gärna med jaquardvävt mönster och en färgglad bård medan den som var väldigt modern kanske hade anammat frotté.


Drakenservetter Bild: Lavendela linneglädje


Allt förändras, inget är statiskt, så även hemgiften. De flesta som idag flyttar hemifrån för att studera eller bli sambo har troligtvis något med sig i starten som de fått i present någon gång. Det  gäller det både killar och tjejer.
Behövs mer och fler saker är det enkelt att utöka genom att besöka de lokala loppisarna.
Där hittar man hemgiften efter de som satte bo kring 1960 eller tidigare. Handdukar och lakan i fantastisk kvalité som håller för ännu några års slitage.


Bild: Min lantliga idyll




Bild: Allt i hemmet


Trots att vi inte vet vem som haft dessa textilier kommer frågorna. Vem var  hon, som broderat sitt mongram H D  på de vackra lakanen?
De härliga handdukarna, vävda i kypert, med röda ränder och bokstäverna .G.H. Vem var hon?
Kanske har hennes barn redan huset fullt och de flygfärdiga barnbarnen vill ha nytt.

Vilken tur för oss andra som fyndar och njuter!




måndag 8 oktober 2012

Rätt mätt!




Bild: Slöjddetaljer

 
Alla hantverkare vet att det är viktigt att mäta rätt. I många situationer fungerar det utmärkt att använda ögonmåttet men ibland räcker inte det. Trots att ett visst mått av olikheter i ett hantverk kan ge mer liv och dynamik åt ett arbete behövs ibland en noggrannhet för att det hela ska fungera.
Då är det bra att ha tillgång till ett måttband. Detta lilla redskap med de stora möjligheterna.


Bild: Tradera

Måttbandets historia är inte lång. De första kända banden har sin historia tillbaka till år1800.
Tidigare hade skräddarna använt ett pappersremsor till måttagning men när måttbanden introducerades kunde man köpa ett måttband i siden där centimetermarkeringarna var ritade för hand med bläck. De vanligaste banden var dock tillverkade i bomull eller lin.
Det självupprullande måttbandet kom ut i handeln kring år 1870. Innan dess fick man rulla upp bandet själv.





Bild: Karolinska Insitutet


I Storbritanien och USA använde man sig inte av centimetermått utan tum. Det var romarna som införde tummåttet till Britanien där det sedan kom att ingå i det officiella måttsystemet.


Bild: Best of brands

Innan måttbandet fanns hade man utvecklat ett system som byggde på dem mänskliga kroppens proportioner. Man hade också försökt sig på matematiska formler men inte lyckats hitta någon fungerande.



Bild: Photographer VEGA
Kamerahus: Canon EOS 5D Mark II Optik: Canon EF 100mm f/2.8 USM Macro


År 1810 bytte man till centimetersystem i Framkrike.
När metersystemet införts i Sverige gav man ut en bok för att hjälpa till att räkna om de gamla måtten till de nya eller tvärtom.



måndag 1 oktober 2012

Det finns så mycket.....


Bild: photographer farbror sid.se

I återvinningens tidevarv finns det så mycket att återvinna. Vi skapar massor av sopor, sånt som slängs och inte blir till någon nytta.
Men ibland så händer det. Någon uppfinningsrik person ser nya möjligheter i soporna och skapar nya saker.
Så är det med ölburken.

Bild: Intersuds

Det går att hitta på det mesta av denna färgglada burk. Att klippa i burken är lätt. Det gäller att ha en vass sax som går att sticka igenom plåten. Sedan är det bara till att klippa den önskade formen. Ibland kan det vara både roligt och snyggt att blanda färger från de olika burkarna medan det i andra sammanhang är en fördel att använda samma färg för att få ett enhetligt intryck.



Bild: http: //mobil.hd.se/bostad/2006/11/05/bra-begagnat-faar-ny-form/


En ihopknycklad burk kan bli en personlig skulptur när vissa delar har förstärkts med färg och dekoration, som ögon och näbb.



Visst är det så att somliga idéer är mer jordnära eller estetiskt tilltalande än andra men för den som är kreativ kan det vara tillfredsställelsen med själva idén. Att skapa något själv. 


Lampa Bild: EmmyMaries blogg


En ny lampa kräver många burkar för att de små ringarna ska räcka till och fylla hela ytan. Men när skapelsen är klar är den både praktisk och estetisk på ett eller annat sätt.


Awesome Beer Can Art 3

Värre är det med skor. Varken de vassa kanterna eller den spetsiga modellen kan vara bra för fötterna så man får anta att de ska stå på hyllan för att visas upp.


Mustang byggd av ölburkar
Jack Kirby byggde en kopia av Mustang av 5000 ölburkar Bild: Bilsport.se

För den som har många burkar kan det kanske vara spännande att ge sig på ett större arbete eller vad sägs om att skapa en kopia av en bil i naturlig storlek.


File:Beer can shed.jpg
Bild: Wikipedia


Om det inte är nog så kan man klä om huset. Tegel och puts är kanske alldeles för vanligt och ointressant. Den som gästar detta hus har i alla fall något att göra medan han eller hon väntar på att dörren ska öppnas. 
Läsa! 

Man brukar säga att alla sätt utom de dåliga är bra. Kanske är det så.
I Brasilien finns ett företag som skapar väskor och kläder av burkarnas öppningsring. Den sammanfogas på olika sätt och kan bli till både väskor och kläder. En inspirerande idé som spritt sig till delar av USA där det finns avsättning för deras arbeten.