onsdag 26 oktober 2011

Meret Oppenheim, kvinnan som skapade Pälskoppen!


Meret Oppenheim
Le déjunner en Fourrere 1936

Meret Oppenheim, föddes 1913 och räknas till en av konstnärerna inom surrealismen.
År 1932 lämnar hon sin barndoms stad, Basel för att flytta till Paris.
Vid denna tid var det ingen som i sin fantasi kunde ana att hon inom några år skulle skapa ett konstverk som både förargade och förändrade synen på konst. Hon skapade verket som kom att kallas Pälskoppen, vilket har kommit att uppfattas som det arketypiska, surrealistiska objektet.
Experterna räknar verket som det första exemplet på lesbisk konst. En av tankarna bakom verket var att teet i koppen symboliserar den fuktiga värmen i kvinnans behårade sköte. Konstnären var en kvinna och då blir tolkningen lesbisk.
Verket var så speciellt att Museum of Modern Art i New York, köpte in det.

Meret Oppenheim. My Nurse 1936


Surrealismen är en konstyttring som blandar dröm och verklighet.
Inom denna gren av konsten är det leken med bilden och dubbeltydningar eller glipor som ger en förskjutning av betydelsen.
En av tolkningarna inom surrealismen är den freudianska synen på vårt undermedvetna och vårt undertryckta köns- och driftsliv.


Meret Oppenheim. Bord med fågelfötter, 1939

Pälskoppen gjorde Meret Oppenheim världsberömd men eftersom hon hade judiskt påbrå tvingades hon lämna Frankrike och återvända hem till Schweiz när andra världskriget bröt ut. Där drabbades hon av en depression. Efter kriget försökte hon sig in på konstscenen igen men fick aldrig lika stor uppmärksamhet för senare verk som hon fått för pälskoppen.


Meret Oppenheim, Fontän  
1913-1985

torsdag 20 oktober 2011

Trasmattan, fortfarande gångbar!

Bild: Slöjdnytt


Mattor har funnits i högreståndsmiljö sedan 1700-talet medan det traditionella trasmattan har hängt med som inredningsdetalj hos allmogen under cirka etthundrafemtio år.
Föregångaren till trasmattan var trasväven som användes i bädden.
Det fanns en tid då man lämnade in sina gamla, utslitna textilier till pappersbruken för att återanvända fibrerna till pappersmassa.
Efter 1860  hade pappersmassetillverkningen utvecklats och pappersmassan kunde göras av trä istället för av linnelump. Detta medförde att efterfrågan av lump minskade och de slitna tygerna kunde användas i andra sammanhang, något som kvinnorna tog tillvara.


Bild: Retrotokig

Vävningen var ett kvinnogöra men arbetet med klippning av trasor till långa remsor var ibland ett mansgöra. Trasorna användes sedan som inslag vid vävning av trasmattor. Användningen av trasor hade flera funktioner, förutom att ta tillvara material.
Mattan blir starkare och stadigare och får en mer hållbar struktur, desto mjukare och mer slitna tygresterna är och ju hårdare vävaren kan slå i vävbommen för att packa inslaget.

Stora Tuna Dalana  Bild: Boken Hemslöjden

Under slutet av artonhundratalet började trasmattor bli allt mer vanliga i de flesta hem. De som hade många mattor lade ofta ut dem lite omlott så för att slippa golvdrag och dessutom i ett system som gjorde det lätt att sopa i riktning mot ytterdörren. Den som inte hade så många mattor kunde lägga dem diagonalt i rummet eller utmed väggarna. Vid stora högtider var det vanligt att man plockade fram rena nytvättade mattor.
De dragiga golven täcktes med mattor som hjälpte till att hålla kylan ute.
Möjligheten att tillverka sina egna mattor hade hjälp av industrialiseringen som gjort det möjligt att köpa garn och varp till ett överkomligt pris.

Trasmatta med svartvita inslag som ska förställa ikatfägat tyg.
Bild: Birgit Brånvall, Nordiska museet

Kvinnorna hade länge vävt sina lakan och handdukar till hemgiften men nu vävde de dessutom trasmattor.
Kunskapen att väva gick vanligtvis från mor till dotter i generation efter generation.
Den som inte kunde väva eller av annan orsak inte vävde kunde beställa mattor till ett överkomligt pris. Oftast var det torparkvinnor som vävde för familjens försörjning. Det var vanligt att kvinnorna utvecklade sin egen stil eller randning på mattorna. Det fanns till och med de som lade över sina vävar när någon kom, för att inte visa sina favoritrandningar.


Bild: Eva Gustafsson

Mattorna skulle vara färgrika med klara och starka färger. Ofta var trasorna blekta och urtvättade men som material ändå bra till mattor. För att få färgglada trasor färgade man dem med så kallade påsfärger, dessa började säljas vid 1800-talets slut och blev väldigt populära.
Påsfärgerna hade ingen högre kvalitet men gav klara färger åt trasorna, tyvärr rann färgen ofta ur redan vid första tvätten.


Bild: Smågårde Auktioner, Gotland

För att göra ett mönster där alla färger kommer enligt en bestämd ordning, krävdes planering. Det var viktigt att veta hur mycket trasor det fanns av varje färg för att kunna avpassa trasåtgången till mönsterrapporten.
När det inte fanns tillräckligt med trasor i passande färger kunde man stoppa in trasor utan färgordning. Kanske inte lika vackert men mattan fyllde sin funktion.
Den vanligaste tekniken att väva var tuskaft, en tråd upp och en tråd ner men även rosengång och inplock var vanligt.


Trasmatta med mönsterinslag i Rosengång. Bild Sätergläntan

Trasmattor på golvet var ett tecken på rikedom och blev status i hemmet. De  ansågs så fina att de fick ligga i salongen eller det finaste rummet. Innan man hade mattor var det vanligt att man lade granris eller halm på golvet inför högtider. Numera liggr trasmattorna ofta på köksgolvet.
Gamla trasmattor är en del av vår kulturhistoria och ett värdefullt dokument över kvinnors skaparkraft och konstnärliga förmåga. Har du någon gammal trasmatta så ta gärna en närmare titt på de invävda trasorna. De vittnar om hur modet på tyger en gång har varit.


Bild; Slöjd Håller

lördag 15 oktober 2011

Knyppling, en teknik med spets!


Bild: Stickfia

Korsning, vridning, korsning, vridning.
Det låter så enkelt men det gäller att hålla ordning på trådarna för att resultatet ska bli bra. Knyppling är en konst som alltid haft sin status. Att ha en knypplad spets på de fina linnelakanen eller på skjortans krage och manchett har varit eftertraktat i alla samhällsklasser.


venetiansk spets

Den knypplade spetsen förekom redan under medeltiden men genomgick en utveckling när den under sent 1400-tal blev en modevara. Under 1560-talet importerades en avsevärd mängd vita linnespetsar till Sverige.
Tekniken att knyppla hade varit känd i Venedig i flera århundraden medan introducerades i Sverige under 1700-talet. I Vadstenatrakten, knypplingens Mecca i Sverige, har tekniken varit en saluslöjd, och bidragit till mångas försörjning.



Bindmössa med stycke
Bindmössa med knypplad spets. Bild: aforum, genealogi

Föreningen Svenska Spetsar kom att verka för att främja knypplingen i områden där tekniken har utförts på ett traditionellt sätt. Sådana områden är Östergötland, Dalarna, Skåne, Blekinge och Hälsingland.
I dessa områden har det ofta förekommit en folklig typ av knyppling utförd för eget behov att använda till folkdräkten eller inredningstextil som lakan och örngott. Vanligtvis var mönsterformen  ålderdomlig.


Bild: Tidskriften Hemslöjden

Skånsk knyppling skiljer sig från Vadstena-spetsen genom att den knypplas på fri hand och inte har uppstucket pappersmönster på kullen. Istället har man ett randigt tyg som är till hjälp för att markera ytterkanten på knypplingen där man sätter nålarna innan man vänder och går tillbaka och fortsätter knyppla.



Bild: Tidskriften Hemslöjden


onsdag 5 oktober 2011

Göta Trägårdh urmoder för svensk mode- och textildesign!

Bild: Randiga tråden

Göta Trägårdh räknas som en av portalfigurerna i svensk mode- och textildesign. Efter sin utbildning på Tekniska Skolan i Stockholm började hon 1925 som modetecknare och redaktör för Bonniers Månadstidning.

Skiss klänningar 1950-tal
Hennes teckningar blev stilbildande och gav en mängd nya uppdrag, som att rita dekorer och kläder till ett flertal teaterföreställningar.
Hon samarbetade med arkitekten Gunnar Asplund inför utsmyckningen av Stockholmsutställningen år 1930, där hon bland annat fick i uppdrag att utforma uniformerna till personalen.

gota_monolog_ver3.jpg
 Textiltryck Monolog 1971
Bild: Beckmans Designhögskola
Tillsammans med Anders Beckman startade hon Beckmans designhögskola 1939 och verkade där som lärare i ämnen som mönsterkomposition och modeteckning samtidigt som hon arbetade som formgivare, modetecknare, stylist och kostymör.


Symphonie, textiltryck, Strömma
Bild: Randiga Tråden

1944 börade hon arbeta som konsult, formgivare och färgsättare för Gefle Ångväveri där hon hade ansvar för den stora produkten av ylletyger Och fortsatte sedan som konstnärlig ledare vid Stobo AB mellan åren 1954-64.
Vid utsällningen H55 i Helsingborg år 1955 ansvarade för klädvisningarna på utställningen Något år senare vann hon en dansk tapetmönstertävling.
Hon hann dessutom med att vara konstnärlig rådgivare vid Gamlestadens Fabriker mellan åren 1964 och 1975.
De sista fem åren av sitt liv var hon frilansdesigner vid Borås Wäfveri.


Skiss textiltryck Paradiso Strömma Sweden
Bild: Designarkivet

Göta Trägårdhs arv till designhistorien består i hennes i känsla för mönster. Hon låg i framkant med sin  design och tog gärna intryck av modernismens olika stilar. Med textilier som Rapid, Kaskad,  Cosmos och Japan är Göta hennes formgivning fortfarande en källa till inspiration för dagens formgivare.


Textiltryck Kaskad, Strömma Sweden


Göta Trägårdh född Hellström 1904-1984

Göta Trägårdh framför sitt mönster "Monolog" som producerades av Strömma.