onsdag 16 februari 2011

Yrke hårkulla!


 Bild: Atelje Sabina

Kullorna (kvinnorna) från Våmhus i Dalarna är  mästare på att tillverka smycken av människohår.
Under 1800-talet var vanligt att kullorna vandrade runt i Europa, Ryssland och Amerika och sålde smycken.
De gav sig ofta ut på hösten då skörden var bärgad och kunde fortgå fram till nästa skördesäsong eller under flera år.
I gamla kyrkoböcker har man funnit uppgifter om att det från 1860 till 1880 utgick 2 733 resor ut i världen från Våmhus församling. Som en parentes kan nämnas att vid den tidpunkten fanns knappt femhundra hushåll i bygden.

Verktyget var en kedjeställning, som de arbetade vid. Tekniken spreds inte ut till vem som helst, det var inta alla som hade möjlighet att få ära sig.
Vid en analys av tekniken kan man se att sättet att arbeta på påminner om den japanska tekniken Kumihimo.

Bild: Västerbottens museum

Kullorna tillverkade smycken, lösa flätor och band till fickur. De gjorde också hårvalkar som var moderna i Europa i början av 1800-talet.
Det är oklart var hantverket att göra hårsmycken uppstod även om många vill hänvisa till Farnkrike.




Alla lyckades inte med sin handel när de var ute på vandring. Många drog på sig sjukdomar som kolera eller drabbades av någon epidemi medan andra mest längtade hem.
En kulla for till Skottland där hon fick kontakt med den brittiska drottningen Viktoria som var på besök i sitt sommarslott. Drottningen gjorde inköp och det sägs att hon tyckte mycket om den och använde dem när hon skulle göra sig vacker.

Bild: Sköna Hem

Fram till 1920 skulle kvinnor absolut ha långt hår, något annat var en omöjlighet. Trots detta hade kullorna tillgång till långt hår. När det inte räckte så kunde man köpa in hår från de närmsta byarna men det var också vanligt att håret klipptes i nacken så att det inte skulle synas.
Hårarbeten från Våmhus kom att ses som lyx och kunderna var både rika och förnäma.
När första världskriget bröt ut i Europa tvingades hårkullorna ändra sina resplaner eftersom de inte kunde resa som förut.
När kriget tog slut hade intresset minskat. Drottning Viktoria, som hjälpt till att öka populariteten av hårarbeten, var död och kvinnorna hade börjat klippa sitt hår kort.


Bild: Dalarnas Auktionsbyrå

tisdag 8 februari 2011

Swingpjatten!

Bild: Nationalencykolpedin

I alla tider har ungdomar velat sticka ut och visa sin egen stil. På 1950-talet hette de raggare och under 1970-talet kom punkarna, däremellan var det mods.
Swingpjatt skulle man vara på 1940-talet. De började dyka upp i Sverige, speciellt i Stockholm, runt åren 1941-42.
En ung man som lyssnade på de senaste och bästa inom swingen och klädde sig efter sin tids klädkod.



I svenska Akademins ordlista kan man läsa att en swingpjatt är en beteckning för en ung swingentusiast med kontroversiellt eller utmanande klädmode.



Fyrtiotal var krigstid och det fanns inget överflöd eftersom det rådde tygransonering.
Då var det extra provocerande med stora kavajer, helst med två sprund, raka eller lite för korta ganska snäva byxor. Därtill vita yllestrumpor och en hatt med stora brätten och stuk. Slipsknuten var liten och håret var enligt tidens normer chockerande långt. Hatt skulle man ha stor som "regnskyddet på Stureplan”.
Attityden var blasé och helst skulle man inte skratta i onödan.




Man startade en tävling om vad man skulle kalla dessa speciella personligheter.  När man valde det mesta och bästa ordet för trenden blev det vinnande förslaget "swingpjatt'".
Alla var inte lika förtjusta i den nya trenden. Det förstår man av namn som Slöback, Gandhiskynke, Nalensnajdare, Strögkratta och många fler som kom in som förslag till tävlingen.



Numera är swingpjatten så rumsren att han förekommit på frimärke.



onsdag 2 februari 2011

Venetiansk spets, något för herrar?


Gustav II Adolf

På 1500-talet skattades den sydda spetsen högt. Kungar och fältherrar lät sig porträtteras med spetskrage och breda spetsmanchetter tillsamans med svärd och andra vapen. En av dem var Gustav II Adolf.


Italiensk reticellabroderi

Venetianska spetsar räknas fån 1500-talet och långt fram i tiden som de förnämsta i Europa italiensk spets anses vara föregångare till all sydd spets där det är det medeltida reticellabroderiet som ligger till grund.



I en lagun utanför Venedig ligger Burano. Den plats som gjort sig känd för att ha de bästa och vackraste spetsarna.Där syr man två huvudtyper av mönster. Veneziatypen efterliknar Venedigs Canal Grande med stora mjuka slingor blandade med blommor och har dessutom ofta små knutar. Den andra typen, Burano, försöker efterlikna fisknätet med en finmaskig nätbotten.


Från början gjordes spetsen som avslutning på vävda tyger av de trådar som fanns i kanten på tyget. Under 1500-talet trycktes flera mönsteböcker både för sydda och knypplade spetsar. Böckerna möjliggjorde att spetsen spreds över Europa.
Än idag kan man se äldre kvinnor sitta i döröppningen tillsamman eller var för sig och sy spets.


Det finns en gammal legend som berätar om den allra första sydda spetsen.
En ung venetiansk sjömanshustru fick en sällsynt alg, kallad sienernas spets, av sin man. När han gav sig ut på havet igen ville hon föreviga gåvan hon fått. Hon sydde en spets efter algens vackra mönster som bildades av dess nervtrådar.





För den som vill veta mer finns det ett spetsmuseum i Burano, Italien.