söndag 30 maj 2010

När stickningen kom till byn.....


Man vet att stickningen är en gammal teknik eftersom arkeologer funnit fynd från 300-400-talen vid utgrävningar av den koptiska kulturen i Egypten. I södra Europa har man funnit fragment av vantar för kyrkligt bruk som kan dateras tillbaka till  500-talet. Sakta men säkert spred sig stickningen i Europa och kring 1400-talet kan man säga att stickningen blev mer allmänn.
Stickningen hade hög status ansågs som en fin konst. Bertram i Buxtehude målade i slutet av 1300-talet en altarmålning där jungfru Maria sitter och stickar, längst ner till vänster på bilden. 

Erik XIV var en modeintresserad kung som importerade modenyheter från kontinenten. I dräkthistorisk litteratur kan man läsa att stickade silkestrumpor importerades år 1562. Det sades att ett par silkestrumpor kostade lika mycket som en kammartjänare hade i årslön. De stickade strumporna hade en viktig roll eftersom byxorna, pluderhosorna, slutade ovanför knät.  


Denna stickade vante är stickad i silke under 1500-talets mitt. Den är mönsterstickad i flera färger och har instickade ringar i guldtråd på vissa fingrar. För att få fram guldtråden har man lagt en förgylld silverlan kring en kärna av silke.
Under 1600-talet började stickningen utövas allmänt i Sverige. Det var Magna Brita Cracau som förmedlade kunskapen att sticka. Hon hade lärt sig denna sköna konst i Holland och tagit med sig kunskapen till Sverige när hon gifte sig in i högaristokratin.

Strumpor 1900-1910

Bland adeln ansågs det ädlaste materialet till stickning vara silke men när kunskapen spred sig till allmogen tog man det material som fanns i närheten, ull.
Ullen har en fantastisk egenskap, den värmer även i vått tillstånd vilket var praktiskt för dem som var tvungna att ge sig ut på arbete i alla väder, de slapp att frysa. Det vanligaste plagg som stickades var strumpor.
Numera stickar vi inte för husbehov utan för att det är roligt. Det kommer hela tiden nya garnkvalitéer och nya modeller. har man långt till garnafären finns det nätbutiker och är det brist på  idéer är det bara att gå ut på nätet och bläddra bland alla de bloggar som finns att inspireras av.

söndag 23 maj 2010

Ett manligt intryck till en späd kvinna!


 
1890-1893

Modet under 1800-talet var stilblandningarnas tid.  Empire, nyrenässans och nyrokoko är några av de stilar som var moderna. Allt kunde inte blandas samtidigt men vid en tillbakablick av detta århundrade syns tydliga influenser av modet genom ett flertal århundraden.
Artonhundratalets mode  var inte bara ljuvt och sött för de kvinnor vars män hade ekonomiska möjligheter att betala för det vackra och välsydda hantverket. En trend som kom och gick var de manliga influenserna på kvinnodräkten.

1892-97

Krage och slag, den manliga kostymens detaljer, som utvecklats under detta århundrade, var populärt på den kvinnliga tudelade dräkten. Formgivningen var inte exakt som den motsvarande manliga utan mjukare i sin utformning men grundformen fanns där.
Denna typ av dräkt från sent 1800-tal var populär på våren när den tjocka vinterkappan kändes lite "för mycket".
Ridjacka 1885-86


Ett annan alternativ för att få en manlig ton i kläderdräkten var att ha militära detaljer som förstäkte intrycket. En ståkrage som satt åt mot halsen och ärmavslut som betonades genom olika påsydda band och snoddar påminde om den dräkt som militärbefäl bar.

En gräddvit detalj i ett sidentyg, mönstrat med små blommor. Kan det vara mer feminint?
Ursprungligen började man inom den brittiska armén under sent 1700-tal att ha denna typ av detalj inom kavalleriet.


1872

Under 1800-talet hade man börjat bygga järnvägar i ett flertal av de europeiska länderna. Detta medförde att man enkelt och förhållandevis snabbt kunde ta sig till kusten för rekreation.
För att åka på denna typ av resa var det lämpligt att uppdatera sin garderob efter senaste snitt. Militära detaljer var fortfarande populärt men om man skulle på semester till havet kunde det passa med en dräkt i marin stil.
Dessa kläder var ofta bekväma och praktiska i förhållande till den övriga garderoben. Tyget var ett kraftigt bommullstyg, randigt i vitt och blått där den blå färgen kom från indigon.


Trots att klänningen var avsett för rekreation och vila så var det ändå viktigt att ha korsett under. Modellen var vanligtvis skuren i en dekorativ spets ner mot kjolens nederkant och några knappar i gulmetall knöt an till det militära. Till denna dräkt ansågs det passande med en stråhatt.




lördag 15 maj 2010

Livräddaren i nöden


Livräddaren i nöden= L I N.

Smaka på ordet!
L  I  N 
Säger det något?

För de flesta som vuxit upp i Sverige säger inte ordet något särskilt. Somliga kanske tänker på mormor som absolut "måste" ha en linnehannduk för att torka glasen efter middagsdisken.
För andra faller tankarna in på fest och kalas, linnedukar närmare bestämt. En tredje person kan associera till linfön och nyttig mat eller varför inte linolja, att skydda trä med.
Förmodligen är det så att de associationer som vi har med ordet "lin" beror på vilken generation vi tillhör. Ju äldre person desto mer kunskap.
denna lilla ynkliga blomma som går under släktnamnet Linum, ett ord som kommer av grekiskans linon (lina, linje). Namnet användes redan av Herodotos som dog år 425 f. v.t. och betyder ungefär "nyttig". Linet är verkligen en nyttig växt. Sedan urminnes tider har människan tagit tillvara linet och skapat de vackraste textiler.


Fram till första delen av 1900-talet har människan varit mer eller mindre beroende av vad naturen gav. Att ta hand om linet var kvinnans uppgift. Hon kunde få hjälp med att så linet men när det var dags att skörda så gällde det att ha kunskap om hur det skulle tas om hand. Det var många moment som skulle arbetas igenom innan det var dags att spinna linet. Efter såden skulle det skördas, torkas och repas sedan skulle det rötas och torkas igen innan det var dags att bråka linet för att skäkta och häckla det. Efter allt detta var det dags för spinning innan vävningen kom igång.



Inte konstigt att det var dyrbart och exklusivt med produkter av lin!
det är inte heller konstigt att varje kvinna hade sin stolthet i hur hon hade vävt och vad hon hade vävt. Ju tunnare tråd och desto fler trampor på vävstolen desto exklusivare var vävnaden.
Helst skulle  lintråden vara så tunn att en pasma kunde passera genom en vigselring. (1 pasma  är ca 25 gram) När arbetet med linet var som mest hektiskt så var det till stor hjälp när någon, oftast ett barn,  kom ut till arbetarna med mat. Som tack brukade barnet få en linflicka eller en linpojke.


Så småningom, när allt arbete och alla förberedelser var klara så var det dags att börja väva. Eftersom systemet byggde på självhushållning så var det vktigt att kunna väva alla de olika produkter som behövdes. Tjockleken på lintråden avgjorde vad det skulle bli av vävnaden. En grov och ojämn tråd kunde bli en handduk. En tunn och jämn tråd kunde bli en finare duk, kanske t.o.m. till avsalu. Det var inte bara spinnerskans handlag som avgjorde hur grov tråden skulle bli utan också säsongens väder och hur man tagit hand om det skördade linet.

Eftersom det var mycket arbete från skörd till färdig produkt var det viktigt att vara sparsam och ta väl hand om vad man hade.
Sparlakan hade man i de högt uppbäddade sängarna, det är tygstycket som hänger ner vid sängens långsida. Dessa var mest till "lyst" för att man skulle visa vad man hade och hur rikt broderade de var. Här ser man dessutom hänglakan och örngottshuvor som är broderade med "turkiskt " rött garn. Ett material som var vanligt hos den fattiga befolkningen medan de rika broderade sina textilier med vitt garn.
Det turkiskt röda garnet var gjort av bomull och därmed "köpegarn" vilket var kostsamt för den fattige och därför viktigt att spara på. Detta medförde att man på vissa ställen i vårt land  utvecklade ett sömsätt  där garnat till största delen hamnade på framsidan.
Bilden ovan kommer från en gård som finns i Hälsingland och visar den bäddkultur som finns där. I Hälsingland var man extra bra på att ta hand om linet och skapa fantastiska vävnader. Dessa såldes sedan till de allra rikaste i Stockholm.

Under 1970-talet blev det totalt omodernt med mönstrade linnevävnader. Många är de som slängt in mormors linneduk i tvättmaskinen tillsammans med en kapsel textilfärg för att pigga upp den tråkiga vita linneduken. Fortfarande kan man köpa gamla handgjorda, välvävda linneduka på loppis för inga pengar alls. Detta är givetvis tacksamt för dem som har kunskap och vet hur man tar tillvara dessa produkter men det är tragiskt att en svensk kulturskatt går i graven!

Numera används linet sällan till handdukar och lakan men forfarande finns det användningsområden. För ett antal år sedan återinvigdes Sveriges Riksdag och med den, Elisabet Hasselberg Olssons vävnad "Minnet av ett landskap" som hänger i plenisalen.
Eftersom linet har sin egen "personlighet", d.v.s. växtplats och klimat påverkar linets naturliga färg, så har
konstnären lyckats skapa ett landskap med utgångspunkt från linets egen färgton.
 Väven består av 200 olika grå nyanser och eftersom alla landskap bidragit med lin så kallas den för riksväven. Den är 54 kvadratmeter stor och föreställer ett fantasilandskap som skulle kunna finnas var som helst i Sverige.

Det susar i kammarn på vinande loft
Om det trogna blod som jag ärvt
Och det svävar som gammalt lavendeldoft
kring kuddens skinande lärft.

Ur  Träslottet av Erik Axel Karlfeldt

lördag 8 maj 2010

Varför har vi kläder?

Enligt Darwin så är vi alla födda att att stå ut med kylan, utan kläder!
När han besökte Eldslandet i Sydamerika upptäckte han att både kvinnor och män gick omkring nästan nakna trots att där var både snö och is och dessutom blåsigt.
När han gav en man en bit tyg, för att han skulle skydda sig, rev han tyget i remsor och virade remsorna runt armar och ben.
Darwin ansåg att detta var ett bevis för att vi människor är skapade för att kunna klara av kyla. Vi kan anpassa os efter det klimat vi befinner oss i, i motsats till många djur.
Hur vi motstår kylan beror på vad vi anpassat oss till. Det ää inte bara kyla som gör att vi fryser. Vi fryser när vi är hungriga eller när vi sitter stilla. När vi blir våta eller svettiga så fryser vi också eftersom vår kropp blir avkyld.



Än idag är det många folkslag som går nakna, eller nästan nakna. I det klassiska Grekland var det nästan ett mode att gå naken. Grekerna har alltid fascinerats av den nakna kroppen och ansåg att den var vacker och därför ville de exponera den, detta i motsats till de länder där den muslimska kulturen råder. Där måste både kvinnor och män dölja de kroppsdelar som har med könet att göra. I det victorianska England var det under 1800-talet chockerande om en dam visade vristen och i det manliga sällskapet ansågs det opassande om man talade om kycklingbröst.
I muslimska länder är det en gammal regel att kvinnor ska dölja ansiktet och håret.


    

Männsikan bär kläder för att skydda. I varma länder har man lärt sig att kläderna ska hänga löst för att luften ska cirkulera och vara bekväma. Det finns yrkesgrupper som inte kan prioritera detta utan måste tänka praktiskt för att skydda sig mor värme kyla eller ex. vis kemikalier. Särskilt noga är det då att man skyddar huvud och fötter.



De flesta människor har i olika sammanhang och av olika osaker velat göra sig vackra, ett pyda sig. Detta kan man göra på olika sätt genom att måla in kropp, ha extra vackra eller speciella kläder eller att ha smycken.
Många vill sätta likhetstecken mellan att smycka sig och kvinnor. Så är det trots allt inte. Många är de män som genom årtusenden gjort sig extra fina av en eller annan orsak. Hos indianerna är det t.ex. männen som som had de mest färgstarka och fantasifulla prydnaderna. Under 1700-talet bar männen peruker och parfymerade sig lika mycket som kvinnorna.



Om inte detta är nog så går det bra att jämföra med Moder Natur och betraktas fåglarna. Vilka är mest färgrika och uppseendeväckande?
Efter franska revolutionen hände det något. Männens kläder blev allt mer likformiga och så småningom hade den manliga "unifomen" skapats. I den mån det var någon förändring så var det bredden på kostymslaget eller vidden på byxorna, i övrigt är det samma år från år.




Vad gör vi då för att visa vilka vi är?
De som vill visa sin grupptillhörighet eller sina åsikter kan mycket väl visa dessa med sina kläder. Det är en av de funktioner som kläderna har.
Vem har inte sett en punkare på stán?
Vad vill just du signalera med dina kläder?

lördag 1 maj 2010

Vad är en 10-poängare till man?

  

Det som anses vara en välklädd man i våra dagar var inte allas samma sak förr i tiden. På denna målning av Masolini, från 1400-talet, ser man välklädda män ur den övre samhällsklassen.Under denna tid var det modernt med de stormönstrade tyger som man ser på en av männen. Italienarana var mästare på att framställa dessa vävtekniskt svåra mönster och de var väldigt exklusiva. Den turbanliknande huvudbonaden har man inspirerats av från orienten.
Under 1400-talet var det fortfarande ingen större skillnad på manliga och kvinnliga kläder även om vissa detaljer var särskiljande.

Under 1500-talet börjar det hända saker. På detta porträtt från 1540 ser man att mannen har breda axlar och åtsittande "strumpor" och han håller ett vapen i sin hand, en manlig symbol. Huvudbonaden har en baskerliknande form och är utsmyckad med en fjäder och ett smycke. Färgen är röd och hans kläder ser dyrbara ut.

                                                         

Som kung gällde det att vara uppdaterad i de senaste modetrenderna. Gustav II Adolfs dräkt beställdes i Hamburg och de tillskurna och färdigbroderade delarna skickades till Stockholm. Hovskräddaren sydde ihop dräkten och anpassade den till kungens storlek. Den består av en yllejacka med biärmar - en sk. kasack, samt en snävare inre sidenjacka och vida knäbyxors.k. pluderhosor.
Den svenske kungen Gustav II Adolfs dräkt var ursprungligen tänkt att användas som resedräkt men bars troligen vid någon av festligheterna i samband med kungens bröllop1620.
Dräkten är rikligt broderad med guldtråd. Motiven är hämtade från växtriket. I blomsterspråket är nejlikor en trolovnings- och äktenskapssymbol, rosor står för kärlek, liljor för renhet och kyskhet och ekollon för liv och fruktbarhet.

                                                      

1724 såg en modern man ur överklassen ut så här. Han har en pudrad peruk och troligtvis är hans ansikte nedtonat i en ljusare skala så att han ser blek ut. Eftersom han är hemma har han en finare rock på sig som påminner om dagens morgonrock. Byxorna är knäkorta och kanske i ett sammatsliknande tyg. Han har breda spetsar på skjortan både runt handleder och hals.
Möblerna är guldiga och svängda.

                                                              
Ett modernt par lät sig gärna porträtteras ute i naturen under sent 1700-tal. Detta porträtt är målat 1785, strax föra franska revolutionen. Kvinnan har en stor hatt som skyddar mort solljuset och mannen har peruk. Han har en knälång rock som kan vara av sammet och till det bär han knäkorta byxor. Ett mode som varat sedan förra århundradet och som fortfarande håller i sig. Hans skor är svarta och har ett stort spänne mitt på vristen.
Hunden passar bra in i bilden, det ser naturligt ut, vilket Rousseau hade propagerat för.

  


1815 har mannens byxor blivit längre och rocken når nästan ner till golvet. Notera den höga hatten.
Tidigare har det varit Frankrike som varit det ledande landet inom modet men nu börjar England ta över.

                                                                

En trendig ung man från åren 1826-1830 kunde se ut så här. En rock som slutade strax ovanför knäna och som sedan skulle bli dagens kostym. En schal i halsen, gärna vit och snygga hanskar därtill. De allra trendigaste unga männen kallade man för dandy.




1940-talets charmör hette Clark Gable och var trendsättare på många sätt. Biografen hade stor genomslagskraft och trenderna slog snabbt igenom. Nu har kostymen blivit uniform för alla samhällsklasser.
Det som skiljer är kvalitén på tyget och snittet i detalj som stort eller litet kragslag.


Det är de små små detaljerna som gör det. Den som har råd och lust skaffar sig en Armanikostym.