söndag 28 mars 2010

Varje mode har sin tid!


En ny stil i sjuttonhundratalets mode var negligén. Detta plagg började man bära under Ludvig XIV:s regeringstid. Även om plagget ser skönt och bekvämt ut att bära så bar man ändå en åtsittande korsett under, åtminstone under de första åren modet var populärt.
En av de konstnärer som målade ett flertal målningar med kvinnor bärande negligé är Jean-Antoine Watteau.  Målningen ovan är från år 1720 och finns i Berlin. Watteau blev känd för sina målningar med detta plagg och de veck som ligger från axlarna ner mot ryggen brukar kallas watteauveck.
Materialet till negligéerna varierade efter möljigheter och omständigheter men silket hade kommit till Europa för att stanna och var eftersökt av de förmögna. De olika tygkvalitéerna avgjorde delvis användandet. Den rosa dräkten är sydd av ett tunnare material och passar därför bättre att bära inne utan ytterplagg än den senapsfärgade från 1720, som är sydd i ett kraftigare tyg (nedan).


Modellen var modern i många år men tygerna och detaljerna varierade. Spetsen var smal eller bred, en tunn spets runt halsen eller en schal, mönstrat tyg eller enfärgat. Klänningen nedan är en silkebrokad med fruktmönster.



Lite längre fram i tiden, kring 1770-1775,  håller watteauvecken sitt grepp om modet men men har förändrats i sin utformning.Det är randiga tyger som är högsta mode. Den sköna negligémodellen är borta och tyget har snörpts åt kring midjan. Vid denna tid var det vanligt att kvinnorna hade flera rosetter på sina kläder. Exempelvis runt ärmarna ovanför spetsen. De kunde också smycka sig med ett sammetsband runt handleden som knöts till en rosett.

söndag 21 mars 2010

Milena Pavlovic-Barili, en modern renässanskonstnär!



Milena Pavlovic Barili föddes i Serbien en novemberdag år 1909. Modern var serbiska och fadern  italienare, däav namnet Barili.
Milena hann under sin korta levnad göra sig ett namn både som konstnär och poet. Kanske hade hon konsten i blodet då hennes far var en känd kompositör medan modern studerade konst och tillhörde Karadjordjedynastin.
Milena studerade konst på akademin i Belgrad och i München.


Milena lämnade Serbien som ung och kom under sina resor att träffa flera kända konstnärer och filosofer.
Efter att ha rest runt i flera europeiska länder som Spanien, Italien och Frankrike bosatte hon sig i New York.


Motiven i hennes målningar handlar ofta om drömlika situationer. Flera av hennes målningar finns att se på en permanent utställning i Rom och en i New York, likaså på Moderna museet i Belgrad.
Hennes barndomshen i Pozarevac har bevarats och är numera museum, där man kan se flera av hennes målningar.



Hon avled 6 mars 1945 i staten New York i sviterna av en ridolycka.



måndag 15 mars 2010

Folkkonst


Folkkonst har länge haft låg status. Smaka på ordet, folkkonst.
Det var folkets konst, ett  hantverk som skapades för att förhöja vardagen och för att markera årets olika högtider eller för att skapa något vackert att ge till sin käresta eller käraste.
Folkkonst i glädje och sorg, skapad av material som fanns i närmiljön och smyckat efter bästa förmåga. En del skapdes för stunden och finns inte längre medan annat har använts och nötts eller sparats och förvarats i kistorna.


Inget skede i livet har alstrat så mycket folkkonst som vägen till giftermålet. Kvinnorna arbetade med sin hemgift och varje område hade sina traditioner av vävtekniker och mönster. Det vävdes textilier med olika  inplockade eller trampade mönster som togs fram vid speciella tillfällen.
Tittar man närmare på folkkonsten ser man en rik variation och sprudlande färgrikedom och överallt fanns hjärtat som dekor och symbol.




De vackra banden som kvinnorna vävde var ofta skapade i en bandgrind som hon fått av sin friare. Andra friargåvor var skäkteträ för linberedning och linfästen för spinnrocken. När en kvinna fått ett vackert linfäste av sin vän visste de andra i spinnstugan att det snart kunde vankas bröllop.



Ullkorg i trä med vikingatida ornering
från Rättvik, Nordiska museet
Det var många saker man behövde för att hemmet skulle fungera. Det mesta tillverkades i det egna hushållet. Inom varje trakt hade man sina egna traditioner och mönster. I Skåne var det brukligt att kvinnorna vävde flamsktäcken, s.k. aagedynor. Dessa hade mönster från naturen och de färgrika djuren och blommorna var ofta vävda mot en mörk eller svart botten. De utgjorde en status för familjen och om det var ont om kontanter så kunde man sälja dem.


Just nu pågår en utställningen Folkkonst på Nordiska Museet i Stockholm




Utställningen Folkkonst & Design pågår på Kulturen i Lund


söndag 7 mars 2010

Rubens och Van Dyck, några av målarkonstens giganter!


Rubens och van Dyck.
Ny stor utställning på Nationalmuseum.

Pågår 25 februari – 23 maj 2010

Peter Paul Rubens och Anthonis van Dyck är två av 1600-talets stora konstnärer.  Båda är flamländare och har influerat den europeiska konsten i århundraden.
Peter Paul Rubens, född 1577 Westfalen, död 1640 i Antwerpen, Belgien.
Anthonis van Dyck född 1599 i Antwerpen död 1641 i London, Storbritanien.
Trots att Rubens är en generation äldre än van Dyck så är de ändå samtida. De har mycket gemensamt förutom att de båda är födda i Antwerpen.


Rubens var en nederländsk målare, tecknare, grafiker och diplomat, i huvudsak verksam i Antwerpen. han anses vara den störste nordeuropeiske barockmålaren. Rubens studerade för flera konstnärer men det som kom att påverka hans konst och konstnärliga utvecklig mest är en resa till Italien år 1600 där han studerade de stora som Tizian, Veronese, Carracci samt Caravaggio.
Van Dyck var i unga år Peter Paul Rubens främste lärjunge. 1615 började van Dyck att arbeta självständigt och gjorde ett antal målningar med motiv från Bibeln.


A. van Dyck, Amor och Psyke, 1638

Rubens fick uppdrag att arbeta som diplomat för det spanska hovet och år 1603 reste han på sitt första uppdrag utsänd av hertigen Vincenzo Gonzaga av Mantua. Han var Rubens beskyddare och hos honom var Rubens en tid anställd som hovmålare.
I Spanien fick han ytterligare lära känna Tizians och Rafaels måleri. Flera verk av dessa konstnärer fanns i Filip II av Spaniens samling.


Rubens, porträtt av kung Filip II

Rubens, porträtt av kung Filip II


Rubens och hans hustru Isabella.

Rubens återvände 1605 till Rom där han studerade den grekiska och romerska antikens konst.
Han lärde etsningsteknik och gjorde ett flertal blad med denna teknik.
Rubens blev östrrikisk hovmålare för ärkehertig Albrekt VII av Österrike som var regent i spanska Nederländerna.
Rubens gifte sig med med Isabella Brandt dotter en av stadens ledande humanister. Det berömda dubbelporträttet med hustrun härrör från denna period.
Rubens målningar visades och såldes till Europas aristokrati och furstehus. han bosatte sig med sin familj i ett praktfullt palats och år 1611 föds hhustruns och hans första dotter Clara.
Hustrun Isabella avled, 35 år gammal, de hade tillsammans fått tre barn. Fyra år senare gifte han sig med den den 16-åriga Hélène Fourment, själv var han 53 år gammal.


A. van Dyck. Självporträtt med en solros.

                                                A. van Dyck, Charles I, 1635 Louvre Paris.
Rubens hade ett stort antal elever däribland Anthonis van Dyck, de var båda konsthistoriens giganter och har influerat den europeiska konsten i århundraden.
När Rubens hade som mest att göra anställde han Anthonis van Dyck som sin medhjälpare.
Rubens ansågs som em stor konstnär. Både Watteau och Delacroix drog stora lärdomar av det subtila förhållandet mellan färgerna i Rubens målningar. De engelska porträttmålarna under 1700-talet, Reynolds, Gainsborough och senare landskapsmålarna Ward och Constable har fått sitt fria sätt att behandla färgen från honom.

A. van Dyck

Inta bara Rubens utan också van Dycks kvaliteter var kända. Dessa nådde den engelske monarken Karl I, som kallade van Dyck till London. Hans framgång i ökade i England med rekordfart och redan efter en kort tid var han berömd. Han målade porträtt av kungen, drottningen, kungabarnen och en lång rad hovfunktionärer, såsom dvärgen och gycklaren Jeffrey Hudson.

1632 adlades van Dyck och året därpå utnämndes han till kunglig hovmålare och tilldelades en riklig pension. Han gifte sig med dottern till Lord Ruthven. Under den senare delen av sitt liv gjorde han huvudsakligen slutjusteringar av porträtt, som hade målats av hans elever efter hans direktiv.
Van Dyck fick stort inflytande på engelskt porträttmåleri och vissa konsthistoriker anser att han var skaparen av den engelska målarskolan. Han var känd för att gärna måla personer med kort spetsigt skägg, som efter honom har kallats vandyke.